En tid utan framtidstro?
Blir allt bra när Biden avlöst Trump? Är en politisk rörelses väljare och aktivister samma sak? Kan man ha två tankar i huvudet samtidigt?
God morgon!
Snön faller och smälter bort om vartannat. Personligen måste jag säga att jag föredrar det förra (i moderation). Det ska vara vinter med lagom mycket snö tills det är dags för vår då allt snabbt ska smälta bort och ersättas med knoppar på träden och uteserveringar där man måste sitta med filt i vårsolen för att det trots allt är lite för tidigt för att sitta utomhus. Jag får sällan som jag vill.
USA har äntligen svurit in en ny president. Frågan är bara om det innebär slutet för den trumpistiska perioden, eller om den bara har börjat? Huruvida Joe Biden blir en bra eller dålig president har väl mycket med förväntningar att göra. Ska man nöja sig med att han inte är Donald Trump, eller ska man förvänta sig att en demokratisk administration mitt i en pandemi tar sig an ojämlikheten, välfärden och klimatet?
Och idag är det faktiskt ungefär det jag tänkte prata om.
En tid utan framtidstro?
Det kanske är en konstig rubrik på ett nyhetsbrev som publiceras några dagar efter att världen har sett Donald Trump lämna Vita huset för sista (?) gången? Med ett USA som återanslutit sig till Parisavtalet och Världshälsoorganisationen borde det väl finnas framtidstro?
Men det är inte framtidstro vi känner när vi ser Donald Trump flyga iväg till sin golfklubb i Florida eller när vi ser en 78-åring med ett halvt sekel som centristisk yrkespolitiker innanför bältet sväras in som president. Det är möjligen ett andetag av lättnad (vi överlevde de senaste fyra åren!).
Vi kan inte föreställa oss att det faktiskt ska bli bättre i egentlig, annorlunda mening. Istället är den faktiska förhoppningen att det ska bli som innan Trump. Det vill säga en återgång till de förutsättningar som skapade trumpismen till att börja med. Det är problematiskt.
Vi har under åtminstone fyra decennier sett en utveckling där ojämlikheten ökat. Samhället har dragit sig tillbaka och månglarna har gått på offensiven. Åtstramningar har urholkat välfärden samtidigt som industrisamhället har avindustrialiserats. Makten har flyttat någon annanstans. Samhällstilliten har minskat i takt med att det aktiva medborgarskapet har ersatts av det aktiva kundvalet. Sanningar och verklighetsbeskrivningar är inte längre gemensamma. Sammanhang har förändrats utan att någon egentligen har blivit tillfrågad om det är den utveckling man tycker är önskvärd. Till det kommer att vi står inför en klimatkris av monumentala mått.
Dessa problem kvarstår oavsett vem som är president. Det innebär givetvis inte att omständigheterna ursäktar framväxten och existensen av en aggressiv rasism och fascism. Den enskilde har ett eget ansvar för hur man tolkar och förhåller sig till sin omvärld. Och det mesta tyder ändå på att människor i gemen har blivit mer toleranta gentemot det annorlunda. Men man kan samtidigt inte bortse från att ett samhälles materiella förutsättningar och omständigheter också påverkar hur människor förhåller sig till och tolkar det samhället.
Tidigare i veckan skrev den USA-baserade skribenten Martin Gelin en artikel på DN Kultur där han gör sig till röst för linjen att de som stöder Donald Trump bara är idealistiskt drivna fascister med tjocka plånböcker i kontrast till de som tror att alla Trump-väljare jobbar i kolgruvor. Jag blev inte så imponerad av beskrivningen.
Man måste kunna se skillnaden mellan väljare och aktivister. De allra flesta som röstade på Donald Trump deltog uppenbarligen inte i stormningen i Kapitolium. Att titta på de som var där är inte ett bra sätt att analysera hur Trumps väljarbas ser ut.
Man måste också se skillnaden mellan de väljare som framför allt är republikaner (som hade röstat på vilken republikansk kandidat som helst) och de väljare som utgör ett specifikt trumpistiskt segment av den bredare republikanska väljarkoalitionen.
För det är ju så att republikanska väljare i genomsnitt har högre inkomster än demokratiska väljare. Detta av den enkla anledningen att det är partiet för företagare och äldre vita väljare. Och det är ju så att de med lägst inkomster i högre utsträckning är demokratiska väljare. Detta av den enkla anledningen att det är partiet för unga och etniska minoriteter.
Men det är ju inte riktigt poängen med en mer socioekonomisk analys av trumpismen. Donald Trump har också lockat in arbetarklassväljare som en del av sin koalition, oavsett om man talar om vit sådan i Mellanvästerns rostbälte eller tejanos i södra Texas. Väljare som 2008 och 2012 röstade för hope och change, men som gjorde annorlunda val 2016 och 2020. Sannolikt för att man inte hade sett så mycket konkreta resultat av Barack Obamas hopp och förändring i sin vardag.
Det är inte heller så att det måste vara de allra fattigaste som gör revolt. Det är ju inte så att arbetarklass är en synonym för fattig, även om den som är fattig ofta tillhör arbetarklassen. De erfarenheter vi har av fascismen tyder snarare på att det är de som fortfarande tillhör det som i bred – och framför allt amerikansk – mening kallas medelklass, men ser hotet från en möjlig deklassering som utgör den aktiva basen.
I en passage skriver Gelin:
"Pickup-truckar får nästan alltid symbolisera rejäla arbetarmän, men genomsnittspriset för en pickup i USA är 56.000 dollar, nästan dubbelt så mycket som en Tesla eller populära hybridbilar, de ständiga symbolerna för bortskämda storstadsliberaler."
Som om det inte kan finnas andra skäl än ren lyxkonsumtion att en hantverkare i Michigan väljer att köra ett fordon med ordentliga lastutrymmen?
Att hävda att Donald Trumps väljare inte delvis är arbetarklass eftersom några av kapitoliumstormarna reste till Washington DC med privatjet är som att hävda att den tidiga socialdemokratin inte var arbetarklassbaserad med hänvisning till Hjalmar Brantings överklassbakgrund eller att Fredrik Sterky gifte sig till en förmögenhet.
Saken är den att hela den här frågan om huruvida högernationalistiska (högerpopulistiska, nyfascistiska) partier växer på grund av socioekonomiskt missnöje eller på grund av rasism och nationalism missar målet. Svaret är givetvis både och. Människor är komplicerade.
Om du frågar människor i områden där den här typen av partier är starka vad som är problem i deras vardag så är svaret ofta socioekonomiska (arbetstillfällen, välfärd, en samhällelig infrastruktur som avlövas). Men frågar du dem vad som är orsaken är svaret i stor utsträckning invandring.
I någon mån kan man givetvis välja att bara fokusera på det senare och reducera det till rasism. Det gör det enkelt att peka ut dessa som enbart förkastliga (eller deplorable som Hillary Clinton formulerade det). Och det är en delförklaring till både Trump och Sverigedemokraternas framgångar. Men jag tror inte att det är tillräckligt som förklaring. Man måste också förhålla sig till förändrade materiella förutsättningar.
Donald Trump (och partier som verkar i en liknande anda) är symptom på samhällsproblemen. De är inte de egentliga samhällsproblemen. Om man tror att Trump var problemet är det är lätt att tro att allt blir bra för att Joe Biden har svurits in som president. Det kommer det inte bli.
Vi lever fortfarande i en tid där det är lättare att föreställa sig jordens undergång än en kvalitativt annorlunda samhällsordning som är mer jämlik, solidarisk och hållbar. För ett halvsekel sedan var det tvärtom.
För att ta sig dit, för att skapa framtidstro måste det både till materiella förändringar och ett samhällsprojekt som inkluderar alla de som lämnats utanför.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intervju med Cori Bush, en av de nya uttalat socialistiska representanterna i den amerikanska kongressen i den politiskt förvånandsvärt radikala tidskriften Teen Vouge. Bush var en av ledarna för Black Lives Matter när rörelsen växte fram i Ferguson, Missouri.
Stig Dagermans pjäs Streber från 1947 i en uppsättning av Sveriges television från 1978. Pjäsen handlar om en liten bilverkstad som är organiserad efter syndikalistiska principer, om ideal som korrumperas och om huruvida det är möjligt att skapa socialistiska öar i ett kapitalistiskt majoritetssamhälle.
Jag har tidigare skrivt om den marxistiske Leo Panitch som avled i december. I den här podden samtalar bland annat min gamle lärare Sam Gindin om Leo och hans tänkande. Jag länkar till Acast eftersom det är det poddverktyg jag använder. Men podden finns säkert även på andra poddplattformar.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.
Påtår?
Fredrik Jansson