En klass att vinna?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Nej, jag ska inte skriva mer om hösten. Den är här nu, det är bara att acceptera och gå vidare. Men fan vilken skitårstid det är!
Rent politiskt har det väl varit ganska lugnt även den här veckan. En uppburen skolledare med moderatanknytning avslöjades med ett kryptonazistiskt parallelliv på internet. Ett tungt fall för någon som var en hårsmån från det närmaste som finns ett svenskt adelskap: deltagande i SVT:s På spåret. Intressant dock att se de snabba trevarna från diverse håll i borgerligheten för att rehabilitera honom.
Lagom till dess att det började bli dags att börja med fredagstacosen meddelade en enig LO-styrelse att LAS-förhandlingarna strandat och att man därmed rekommenderar representantskapet på tisdag att förkasta förslaget.
Därmed kommer väl cirkusen med hot om misstroendevotum att fortsätta hänga över regeringen ett tag till, även om en faktisk misstroendevotering sannolikt ligger långt fram i tiden – om en sådan ens kommer att komma till stånd. Det här ska hackas och malas på alla möjliga håll och leder innan det presenteras en proposition för riksdagen. Jag misstänker att statens kvarnar vid det laget har malt ner det hela till något helt annat än det som diskuteras nu.
Men det hela är nog en huvudvärk Stefan Löfven (och förmodligen Vänsterpartiets ledning) hade velat slippa.
Idag tänkte jag faktiskt prata om ett närbesläktat ämne, nämligen socialdemokratin och arbetarklassen.
En klass att vinna?
Det fanns en tid då tre fjärdedelar av arbetarklassen röstade på Arbetarepartiet Socialdemokraterna när det var valdag. Faktum är att så sent som 1994 röstade 66 procent av LO-väljarna på partiet. Så sent som för 30 år sedan var över en miljon arbetare (kollektivt) anslutna till sitt parti. Det här kan man ha olika åsikter om. För många är det kollektiva i klassröstande och intresseparti något fult.
Jag tillhör väl inte dessa. Det finns något värdefullt i att människor inte bara är individuella atomer, utan också är delar av större gemenskaper med gemensamma intressen. Och att det finns partier som ger uttryck för dessa intressen. Jag tror även att den här typen av intressepartier skapade mycket bättre förutsättningar för breda folklager att vara politiskt och samhälleligt aktiva. Även om det kan vara så att äldre organisationsformer som kollektivanslutningen möjligen hade nått vägs ände. Åtminstone i den form det var i.
Men det är ju ingen hemlighet att relationen mellan Socialdemokraterna och LO (och i än större utsträckning mellan Socialdemokraterna och LO-medlemmarna) har varit mer ansträngd under de senaste decennierna. I valet 2018 röstade bara 41 procent av LO-väljarna på Socialdemokraterna och aldrig sedan den parlamentaristiska demokratins införande har det väl suttit färre arbetare i folkvalda församlingar.
Som socialdemokrat (som dessutom arbetar för ett LO-förbund) är det ju tråkigt, men inte särskilt förvånande. Under en ganska lång tid handlade det politiska taktiserandet framför allt om att fånga in de lättrörliga mittväljarna, samtidigt som man tog sina kärnväljargrupper för givna. Ett tag var det en sanning att val avgjordes av ett antal tusen radhusväljare i Storstockholm, och att deras enda bevekelsegrund i röstbåset var hur många extra tusenlappar de fick i plånboken. Det man glömde var att det enda sättet som en relativt liten grupp lättrörliga väljare kan avgöra val är om betydligt större grupper väljare är orörliga. Det var de inte.
I valet 2018 röstade 24 procent av LO-väljarna på Sverigedemokraterna.
Under senare år har det åtminstone i retoriken blivit allt vanligare att Socialdemokraterna fokuserar på arbetarklassen igen. Sent ska syndaren vakna. Även om det inte alltid är helt klart vad man vill med detta mer än att vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna.
På det stora hela kan man tala om två linjer i diskussionen om hur man ska vinna tillbaka arbetarklassväljare (från Sverigedemokraterna) till Socialdemokraterna.
Dels har vi det som kan kallas en ekonomisk vänsterlinje. I korthet kan man beskriva det som en åsikt att socialdemokratin har gått för långt till höger i den ekonomiska politiken. Vilket lett till att arbetarklassväljare har övergivit sitt parti och i en situation med ökad otrygghet har sökt sig till Sverigedemokraterna. Men om man bara girar vänster kommer dessa väljare återkomma till fadershuset.
Sedan har vi det man kan kalla TAN-linjen. I korthet kan man beskriva det som åsikten att socialdemokratin har varit för flummig när det gäller gängbrottslighet och asylinvandring. Vilket lett till att arbetarklassväljare har övergivit sitt parti och i en situation med ökad otrygghet har sökt sig till Sverigedemokraterna. Om man bara skruvar igen hippiekranen kommer de arbetarväljare som sökt sig till Sverigedemokraterna att komma tillbaka.
Det finns poänger i båda dessa linjer. Men jag vet inte om det är så enkelt. Om man ska tala om arbetarklassen som grupp så ligger de visserligen strax till vänster om mitten av väljarkåren i ekonomiska frågor och aningen mer åt TAN-hållet än genomsnittsväljaren. Men det är ganska små skillnader. Arbetarväljarna är inte exotiska djur. De är i stora drag som folk är mest.
För om det var så enkelt som förespråkarna för en ekonomisk vänsterlinje hävdar, varför går då inte arbetarklassen till Vänsterpartiet istället? Det borde väl vara öppet mål för Jonas Sjöstedts gäng om socialdemokratin misslyckas med leveransen? Men i valet 2018 blev man bara fjärde största parti bland LO-väljare. Faktum är att Vänsterpartiet inte ens verkar fånga upp missnöjda socialdemokratiska väljare i särskilt stor utsträckning (de verkar snarare lägga sig på soffan när Partiet inte levererar tillfredställande), och när det gäller arbetarväljare som gått till Sverigedemokraterna finns det absolut ingenting som tyder på att Vänsterpartiet skulle vara ett alternativ.
Och om det var så enkelt som förespråkarna för en TAN-linje hävdar, varför har då inte en större del av arbetarklassen gått till Sverigedemokraterna? Även i valet 2018 röstade en majoritet av LO-väljarna på rödgröna partier och om man räknar in alla de partier som ingår i den sittande regeringens underlag (januaripartierna och Vänsterpartiet) så fick dessa 60 procent av LO-väljarnas röster. Och om man hävdar att det beror på att Socialdemokraterna anammat en tydligare TAN-linje och hårdare retorik under åren inför valet 2018 så blir man ju svaret skyldig inför faktumet att socialdemokratin tappade tio procentenheter bland LO-väljarna mellan 2014 och 2018.
Om jag själv skulle utforma en socialdemokratisk linje som skulle ha förutsättningar att vinna arbetarklassen skulle jag fokusera på en ganska klassisk socialdemokrati. Välfärden – utbildning, vård, omsorg – ska vara generell och måste fungera (och får gärna avprivatiseras i någon mån). Vi ska ha trygga socialförsäkringssystem som bygger på idén att den som bidrar till systemet också ska ha ordentligt stöd av systemet när denne behöver hjälp (socialbidrag är en sista, och temporär, lösning). Alla som kan arbeta ska arbeta. Anställningar ska vara trygga, välbetalda, utvecklande och gå att kombinera med ett bra liv. När man har arbetat ett arbetsliv ska man ha en god pension. Självklart ska människor på flykt kunna få skydd i Sverige. Men samhället måste också ha kapacitet att klara av mottagandet. Man ska vara tuff mot brottsligheten, men också mot brottslighetens orsaker. Människor ska ges förutsättningar att vara delaktiga i samhällslivet och kunna påverka samhällets utveckling. Typ så. Utveckla reformer som stärker detta, men utöver det måste man inte springa på varje boll. Ibland kan det vara bra att låta andra partier sätta på sig ledartröjan i en sakfråga. Målsättningen är att människor ska få det bättre i ett allt jämlikare samhälle. Punkt.
Typ det som är socialdemokrati. Men med lite mer stringens och lite mer framtidshopp.
Men jag har väldigt svårt att se att det finns någon mirakellösning. Helt enkelt därför att jag inte riktigt tror att väljare står och väntar på att föras hem. Väljare påverkas givetvis av en mängd variabler när de gör sina val. Dessa val kan vara mer eller mindre informerade. Men de är också individer som gör val. Väljare som en gång har röstat på socialdemokratin och sedan har röstat på Sverigedemokraterna har gjort ett val. Det finns inget som säger att de inte kan göra nya val i framtiden. Men att tro att alla som väljer någon annan än dig samtidigt aktivt har valt bort dig är lite självupptaget. Maybe he’s just not that into you?
Dessutom har vi det obestridliga faktumet att arbetarklass idag inte är detsamma som det en gång var. Vi lever i ett mer urbant, individualiserat, heterogent, fragmentariskt, akademiskt och digitaliserat samhälle idag än vi gjorde för 50-60 år sedan. Det innebär givetvis också att stora kollektiva identiteter inte är lika självklara idag som de var då. Är det ens möjligt att tala om en arbetarklass som också kan vara ett politiskt medvetet kollektiv under de förutsättningarna?
Jag hoppas det, men jag vet inte.
Vid sidan av dessa diskussionslinjer har vi ju dessutom den politiska realiteten på marken. 60 procent av väljarna röstade inte på ett rödgrönt parti 2018. Och givet Sverigedemokraternas position i det politiska livet uppstod en situation där inget av de klassiska blocken kunde styra. Det var ju egentligen en situation som uppstod redan 2010. Men det ställdes inte på sin spets förrän i samband med januariavtalet (även om Centern och Liberalernas behov att stänga ute Vänsterpartiet från samarbetet tyder på att man inte fullt ut förstår hur man bygger politiska majoriteter).
Problemet för Socialdemokraterna är att resultatet av en allians som bygger på att man är emot Sverigedemokraterna blir en allians med precis de partier som försvårar en socialdemokratisk position som skulle kunna tänkas vinna tillbaka de arbetarväljare som gått till Sverigedemokraterna. Oavsett om man tror att man kan göra det genom en mer vänsterinriktad ekonomisk politik eller en mer TAN-orienterad politik i frågor som rör lag och ordning, och migration. Eller en kombination av bägge.
För socialdemokratin hade det sannolikt varit bra om man kommit fram till en dansk (eller traditionellt svensk) lösning i regeringsfrågan där socialdemokratin sitter i regeringen själva. Men att man har ett bredare underlag för budgetsamarbete och syr ihop hoppande majoriteter i olika frågor.
Men det är ju ganska uppenbart varför det skulle vara mindre attraktivt för partierna som ingår i regeringsunderlaget.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Läsvärd text om den obskyra ideologiska strömningen traditionalism som omfamnas av så väl den före detta Trumpstategen Steve Bannon, som av den inflytelserike ryske tänkaren Alexander Dugin och rådgivaren till Brasiliens president Jair Bolsonaro, Olavo de Carvalho.
Intressant artikel om hur Demokraterna i USA har fått se sin väljarbas skifta från arbetarklassen till akademiker under de senaste decennierna. En period där att vara vänster i stor utsträckning har blivit synonymt med att vara högskoleutbildad, samtidigt som en akademisk utbildning har presenterats som en universalmedicin för att få ett OK liv. Vilket i sin tur har försvårat en förståelse för arbetarklassens villkor, en arbetarklass som ofta ses som reaktionär i sina åsikter.
Intressant samtal med Gerry Hassan om Skottland, självständighet, möjligheter och utmaningar för skottska Labour och det skottska självständighetspartiet SNP i center-vänstergruppen Compass podd. Jag länkar till Acast eftersom det är det poddverktyg jag använder. Men podden finns väl där poddar finns.
Labour i Nya Zeeland vann en majoritet av mandaten (och nästan en majoritet av rösterna) i lördagens val. I den här texten kommenterar fem experter olika aspekter av valresultetet.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Ska det vara påtår?
Fredrik Jansson