🤦‍♂️ Det duger inte att bara vara emot SD

Är det något fel på att vara negativ i en valrörelse? Är det någon som tror att Fredrik Strage kommer rädda Socialdemokraterna 2022? Vad kan egentligen göra att arbetarrörelsen och arbetarklassen går i takt?

---

God morgon!

Allsvenskan har haft premiär och för mig är det tydligaste vårtecknet. Vi har lämnat vintern bakom oss och kan på se fram emot ljusare tider. Och inga tider är så ljusa som när man som fotbollssupporter står inför en ny säsong och allting fortfarande är möjligt.

För mig som Hammarbysupporter innebar bortapremiären igår mot regerande svenska mästarna Malmö FF en snöplig förlust i matchens slutminuter. Men än får drömmarna leva en tid. Kanske får man till och med se någon match på plats i år?

Idag tänkte jag prata lite om socialdemokratisk valstrategi.

Det duger inte att bara vara emot SD

För några månader sedan började det läcka ut att den socialdemokratiska valstrategin inför valet 2022 skulle ha regeringsfrågan och Moderaternas samarbete med Sverigedemokraterna som bärande del. Och om man trodde att det var felaktiga uppgifter så har det, åtminstone hittills kommit på skam. Gång på gång väljer den socialdemokratiska partiledningen att vifta med SD-kortet.

Här kan det vara på sin plats att påpeka att jag inte av någon slags princip är emot ”negative campaigning”. En sätt att få väljare att föredra den egna sidan framför den andra är att lyfta fram sådant som den andra sidan vill göra som samtidigt inte är populärt bland väljarna. Huruvida det är att smeta åsikter på motståndaren eller bara ren konsumentupplysning, det ligger i åskådarens öga. Hursomhelst är Socialdemokraterna bra på det.

Och det finns säkert ett väljarsegment för vilka att säkerställa att Sverige får en regering som Sverigedemokraterna inte har inflytande över är väldigt centralt när de väljer parti att rösta på. I valrörelsen 2018 var det onekligen så att det blev ett lyft i opinionen för Socialdemokraterna när normalt sett liberala och borgerliga väljare – med DN-krönikören Fredrik Strage i spetsen – kände att de inte litade på att Centern och Liberalerna inte skulle vika ner sig för ett borgerligt alternativ där Sverigedemokraterna utgjorde underlag.

Men är det en lika vägvinnande strategi när Centerpartiet under den senaste mandatperioden faktiskt rört sig bort från den forna alliansfamiljen, samtidigt som man fortfarande är fast förankrade i en nyliberal högerpolitik? För den här gruppen känns sannolikt Annie Lööf betydligt mer pålitlig 2022 än vad hon gjorde när Strage skrev att:

”det finns en viss risk att Annie Lööf förr eller senare tänker: ’Hmm... om min idol Margaret Thatcher kunde dricka te med Augusto Pinochet utan att bli fascist så borde jag kunna samarbeta lite med Jimmie Åkesson.’”

Sannolikt är dessutom det väljarsegmentet – som väljer bort Moderaterna, Kristdemokraterna och, numera, Liberalerna på grund av avsky gentemot Sverigedemokraterna – redan fast förankrat i en i bred mening rödgrön sfär vid det här laget. Det är inte där valkampen 2022 kommer att stå. I alla fall inte för Socialdemokraterna. I alla fall inte om man vill vinna valet.

Kampen står om de arbetarväljare som överväger att rösta på Sverigedemokraterna. Det är dessa socialdemokratin måste vinna tillbaka om man vill slå tillbaka högern. Men det duger inte att gå till val på att man först och främst är anti-SD om man vill vinna de som överväger att rösta på Sverigedemokraterna. Eller som Byggnads ordförande Johan Lindholm sa i Expressen i februari:

”Man kan inte slå folk i huvudet och tala om vad folk ska tycka och tänka, och sen komma och säga att de ska rösta på en. Det kommer inte att fungera.”

Arbetarrörelsen kan inte gå in i en valrörelse med utgångspunkten att vi ska tala om för medlemmarna att de är dumma i huvudet. Då vinner man inga val. Sannolikt kommer man inte heller att ha någon arbetarrörelse.

Det centrala kan inte vara vilka man är emot. Det centrala måste vara vad man är för. För någon vecka sedan påstod före detta statsminister Göran Persson i TV4 att Socialdemokraterna skulle kunna bli ett 40 procentsparti igen genom att driva tre-fyra stora frågor (han nämner dock bara två). Jag är väl lite tveksam.

Även om jag tycker hans idé om att kommunalskatten ska ersättas med en generell inkomstskatt är intressant är jag väl hyfsat skeptisk till att gemene man tycker det är lika spännande?

Även jag är dock övertygad om att pensionsfrågan måste lösas. På lång sikt handlar det väl framför allt om att pensionsavgiften måste höjas ordentligt. Men på kort sikt måste stora grupper med pensionärer känna att plånboken blir tjockare. Och då kan det inte heller handla om en 100-lapp här eller en 100-lapp där. Förbättringen måste kännas rejält och omedelbart.

Men även om jag på ett personligt plan kan känna att hjärtat bultar för stora visionära reformförslag som pekar ut riktningen mot framtiden så kommer jag inte ifrån att jag tror att socialdemokratins förmåga att återvinna de väljargrupper som man tappat de senaste decennierna handlar om att människor känner att alla de gamla reformerna faktiskt fungerar. Något som inledningsvis skulle innebära sjösättningen av ett ordentligt renoveringsprogram.

Här är det centralt att förstå att det inte fungerar att slänga sig med miljardbelopp i debatten. Det säger ingenting för de flesta. Det går inte att relatera. Är det mycket eller lite? Kommer de göra nytta? Summorna vinner inga val. Det är den förändrade verkligheten som vinner val.

Och här kommer jag tillbaka till något som jag upprepat flera gånger de senaste månaderna. När människor ska beskriva vad de är missnöjda med i samhället så handlar svaren ofta om konkreta problem med välfärd, trygghet, kollektivtrafik och infrastruktur.

Men när de får frågan om vad som är orsaken svarar de ofta invandringen. Och därav kommer övervägandet att rösta på Sverigedemokraterna.

Vill socialdemokratin vinna tillbaka missnöjda väljare från Sverigedemokraterna måste man först och främst ta tag i de där sakerna folk är missnöjda med och som inte anses fungera. Man måste vara ett parti som rör sig bland människorna och som ser samma problem som de ser. Och man måste se till att problemen upphör.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Pariskommunen – socialismens blodiga experiment | Vetenskapsradion Historia on Acast — play.acast.com

Ett lyssningsvärt samtal med historikern Håkan Blomqvist om den första socialistiska revolutionen, Pariskommunen med anledning av 150-årsminnet.

Alf Robertson - Livet e ju som de e | SVT Play — www.svtplay.se

Ett fint porträtt av Alf Robertson som gjorde den väldigt amerikanska countryn väldigt svensk. En samhällstillvänd sångare som speglade folkhemmets vardag med vemod snarare än kamplust.

En bok fra AUF, ti år etter terroren - AUF — auf.no

AUF, det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet har gett ut en antologi lagom till tioårsminnet efter terrordådet på Utøya. Den finns att ladda ner som pdf på länken.

Opinion | Four Ways of Looking at the Radicalism of Joe Biden - The New York Times — www.nytimes.com

Intressant och läsvärd analys av Ezra Klein om hur politiken har flyttat vänsterut i USA.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.

En kopp kaffe till?

Fredrik Jansson