🧱 Den obekväma samtiden?

Måste jag välja sida mellan liberaler och konservativa? Skiljer sig vår dystopi från tidigare dystopier? Finns det plats för mig i samtiden?

Oct 22, 2023

God morgon!

Jag var på Thielska Galleriet i veckan. Det är verkligen ett fantastiskt museum, Eugène Janssons skymningar skojar man inte bort. Det är väl bara att tacka socialdemokratin och Rickard Sandler för att samlingarna inte skingrades för vinden när Ernest Thiel hamnade på obestånd. Och idag är det derby! 💚🤍

Tips! Här kan du ladda ner min bok Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen gratis som ebok. Om du vill ha den som riktig bok är nätboklådor som Adlibris och Bokus billigare.

Idag ska jag prata lite om tiden vi lever i.

Den obekväma samtiden?

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
Tro på det vi trodde på – trots allt!

Jag känner mig främmande inför samtiden. Den är obekväm, passar mig illa.

Och visst skulle man kunna hävda att det är för att den känns så dystopisk med våld, krig, terror, repression, avdemokratisering och det ständigt mörka moln som är klimatkrisen. Det ligger säkert något i det. Men världen har varit dystopisk förr. Dock föreställer jag mig att det i dessa stunder fanns idéer och rörelser som man kunde finnas tröst och styrka i. Det är mycket svårare idag.

Det är populärt att prata om att vår samtid är polariserad. Det är den kanske. Men det är inte det som är problemet. Jag har inget emot polarisering, tydliga poler som står mot varandra i en konflikt. I en polariserad värld ska det vara lättare att välja sida. Det bör finnas en sida man kan identifiera sig med, ett kollektiv att röra sig med. Avancera på slagfältet tillsammans eller formera försvarslinjer tillsammans.

Men det är inte mina poler som finns i samtidens politiska debatt. På ett enkelt plan så skulle man kunna hävda att dagens konfliktlinjer står mellan liberaler och konservativa, medan jag är fast i en gammal konfliktlinje mellan vänster och höger, arbete och kapital. Att jag är främmande inför samtiden för att jag är en idépolitisk relik från en gången tid.

Det är i stället något annat som gör mig främmande inför samtiden, något som gör mig obekväm i den. Jag tror att det handlar om att samtidsdebatten domineras av partikularister. Allting ska begränsas i små lådor där ägandeskapet över den enskilda lådan blir det centrala.

Jag är främmande inför nationalisternas uppdelande av människor i ett vi och ett dem baserat på godtyckligt dragna kartlinjer. Jag tror inte att människor har inneboende föreställningar och värderingar som traderas via modersmjölk och blodsband.

Men jag tror inte heller på att specifika grupper kan äga kulturella uttryck. Jag tror inte att det är fel att låna, experimentera med, och omvandla kultur som växt fram i ett helt annat sammanhang. Jag tror inte att företrädare för en mindre grupp kan göra sig till talespersoner för ett stort spretigt kollektiv bara för att man delar religion, kön eller hudfärg.

Jag är universalist. Jag tror att alla människor har ett värde. Att alla människor ska få leva i frihet, trygghet och demokrati. Att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Och att det är ett imperativ som vi måste verka utifrån.

Jag tror inte som många religiösa debattörer hävdar att vi lever i en postsekulär tid, än. Men även jag ser tecknen i tiden. Och de tecken jag ser är inte så ljusa. Vi ser hur radikalfundamentalistiska religiösa strömningar tränger sig in i politiken i många former och på många platser i världen. Vi ser hur dessa strömningar används för att slita isär oss och begränsa människors frihet.

Jag är sekulär. Det innebär inte att jag är ateist (eller för den delen religiös). Det är inte frågan om den personliga tron. Det handlar om att jag tror att vi som samhälle måste stå över dess doktriner. Religionen kan säkert ge den enskilde både tröst och styrka. Den kan säkert vara ett moraliskt rättesnöre för den enskilde. Men inför mötet med varandra ute i samhället bör vi kunna lämna den religiösa doktrinen i en liten låda där hemma och möta varandra som jämlikar utan att tro att man har ett gudomligt mandat i de dispyter som uppstår.

Som jag tidigare sa kan man enkelt hävda att dagens konfliktlinjer går mellan liberaler och konservativa. I den konflikten används värdeord som frihet och folk, populism och teknokrati. Men överordnat detta finns en kapitalism som aldrig utmanas av någon av sidorna. Är det något som betraktas som ett axiom i vårt samhälle så är det kapitalets okränkbarhet.

Jag är socialist. Jag tror inte att kapitalets överordning är okränkbar. Jag tror att vår grunduppgift är att ständigt utmana den och bekämpa den med syftet att skapa mer jämlikhet och att demokratisera alla mellanmänskliga relationer.

Jag är alltså en universalistisk sekulär socialist. Om man nu kan vara det i dessa tider? Om man nu någonsin kommer kunna vara det igen?

Det är inte så att det inte har funnits dåliga tider förr. Jag sitter och läser om Bund. Den sekulära judiska arbetarrörelsen som blomstrade i Östeuropa under halvseklet innan förintelsen. De växte fram i en tid av pogromer, förföljelse från tsarens hemliga polis, i konflikt med rabbiner, sionister, bolsjeviker och arbetsgivare. I praktiken dog Bund i en hopplös, men hjältemodig kamp mot nazismens industrialiserade antisemitism och expansiva nationalism.

De tillhörde historiens förlorare. Men jag vill tro att de inte förlorade sin tro, sina ideal om ett universalistiskt, sekulärt demokratiskt socialistiskt samhälle där var och en – enskilt och i grupp – kunde odla sina kulturer samtidigt som andra gjorde detsamma, ibland parallellt, ibland tillsammans.

Det inledande citatet från Hasse Alfredsson och Tage Danielssons Svea Hund uppmanar oss att tro på det vi trodde på – trots allt. Men jag blir mer och mer osäker på om det jag tror på överhuvudtaget får plats i samtiden. Ens som en oppositionell ståndpunkt.

Vad återstår då att göra?

På kylskåpet sitter en magnet med ett citat av den romerske tänkaren Cicero (ni vet det där med män som tänker på romarriket), ”Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet”. Kanske är det bara det som återstår att göra? Dra sig tillbaka till sin trädgård och sitt bibliotek? Odla sina blommor och läsa sina böcker.

Fast för en socialist borde det givetvis vara en öppen park och ett folkbibliotek, eller en kolonilottsförening och en studiecirkel? Om det nu finns andra att göra det med tillsammans.

Kanske kan man bara vara ett minne, en databas vars information, kunskaper, åsikter lagras i väntan på en annan tid då de återigen efterfrågas? Kanske tillhör jag historiens förlorare?

Jag hoppas inte det. Jag hoppas att det ska finns plats för en universalistisk, sekulär demokratisk socialism. Jag tror ju trots allt att det är vägen ut ur dystopin. Jag hoppas att det ska finnas en rörelse av människor som bär dessa ideal. Som både söker förbättringen i nuet och den långsiktiga förändringen.

Jag känner mig främmande inför samtiden. Den är obekväm, passar mig illa. Men jag hoppas att jag hittar kostymen som passar och är skön att bära. Jag vill stå mitt i striden och känna mig trygg i att båda mina flanker befolkas av de som vill detsamma som jag.

Men jag känner mig osäker på om det fortfarande är möjligt.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

👁 Fri: en uppväxt vid historiens slut

Lea Ypis fantastiska självbiografi om sin uppväxt i brytpunkten mellan reellt existerande kommunismen och den reellt existerande nyliberalismen i Albanien är redan en modern klassiker. Läs den!

👂 Rethinking Democracy

Apropå Lea Ypi så deltar hon i David Runcimans podd Past Present Future i ett intressant samtal om demokrati. Det är dessutom tänkt att hon ska vara en återkommande gäst så det är en bra podd att följa.

👁️ Kriminalitet en oundviklig följd av privatiseringen av välfärden

Läsvärd text om hur privatiseringen av välfärden öppnar upp för kriminell infiltration i den skattefinansierade sektorn.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara påtår? ☕

Fredrik Jansson