Clubhouse och studiecirkeldemokratins återkomst?
Kan vi börja prata med varandra igen? Kan Clubhouse stärka demokratin? Vad hade Olof Palme sagt om det hela?
God morgon!
Vinterkylan verkar hålla i sig ett tag till. Jag tackar och tar emot. Det är ju trots allt ganska trevligt att leva i ett snölandskap, och det är inte utan att jag funderar på om jag borde skaffa ett par längdskidor. Fast det lär jag ju inte göra.
Idag tänkte jag prata lite om mina förhoppningar kring den nya sociala medieplattformen Clubhouse.
Clubhouse och studiecirkeldemokratins återkomst?
Olof Palme lär vid något tillfälle ha kallat Sverige för en ”studiecirkeldemokrati”. Ett sammanhang där människor möts för att diskutera samhällsproblem, stöta och blöta för- och nackdelar med olika förslag. Men också ett sammanhang där människor inte bara möts som demokrater, utan också i mötet lär sig vara demokrater.
På många sätt har vår moderna demokrati sin vagga i folkrörelsernas studiecirklar i början av 1900-talet. Oscar Olsson, mannen som anses ha skapat studiecirkeln, menade att det i cirkelarbetet utkristalliseras dels en kärntrupp och dels en publik. Kärntruppen för debatten och skapar opinion, medan publiken lyssnar aktivt kritiskt. Kärntruppen skulle fungera som lokala pådrivare i en landsomfattande cirkeldemokrati.
Men man skulle givetvis kunna dra rottrådarna längre bak i tiden. Till det antika Atens agora eller till upplysningstidens kaffehus. I någon mån skulle man kunna hävda att Palmes studiecirkeldemokrati i stor utsträckning handlar om det statsvetarna senare kallat deliberativ demokrati, det vill säga samtal som syftar till konsensusbeslut.
Det är väl ingen överdrift att hävda att det politiska samtalet inte har kännetecknats av det de senaste åren. Fokus har snarare varit på person än sak. Tonen har varit hätsk och oförlåtande. Politiska aktörer lyssnar inte på varandra och försöker inte förstå. Hårda twitterformuleringar och skarpa memes har premierats framför samtalet, och trollbataljoner har ersatt medborgerligt engagemang. Algoritmer har styrt hur våra sammanhang har sett ut. Vi är nog många som känt att centrala demokratiska värden har gått förlorade när nyanserna dränks i hatflöden och förutfattade meningar?
Jag tror att det är det här som har gjort att så många faktiskt är exalterade över den nya sociala medieplattformen Clubhouse som på allvar har börjat rullats ut i Sverige de senaste veckorna. I korthet är Clubhouse ett socialt medium där man pratar istället för skriver eller delar länkar. Samtal som i regel dessutom inte spelas in.
Det är svårt att se hur trollen ska kunna förstöra samtal när man måste vara där med sin röst och sina öron, och när moderatorn kan flytta ner talare i publiken om det anses nödvändigt.
Det här låter givetvis som en dröm för de som älskar att höra sin egen röst. Och det är det också. Men om man (även) förhåller sig lyssnande och ger sig ut utanför invanda stigar kan man stöta på nya och spännande sammanhang som berikar och skapar nya tankar. Själv har jag haft diskussioner om polisbrutalitet i Nigeria och om synen på könsroller bland unga somalier i diasporan i bakgrunden medan jag arbetat i veckan.
Lättheten i att skapa rum (det vill säga de arenor samtalen äger rum på) gör att man snabbt kan få till hyfsat snäva men initierade samtal om nästan vad som helst. Detta tillsammans med en del underhållande trams som hör mänskligheten till.
Med risk för att framstå som nyförälskad så framstår Clubhouse som en djup källa av kunskap att ösa ur samtidigt som man kan knyta kontakter över hela världen. Om man lär sig att navigera och vågar ge sig ut på främmande vatten borde det bara bli bättre ju mer plattformen växer.
Nu ska vi givetvis vara klarsynta när vi betraktar även Clubhouse. Tillgången är fortfarande begränsad till de som har en iPhone och fått en inbjudan. I dagsläget finns det i den svenska närvaron på plattformen en överrepresentation av de som på något sätt sysslar med kommunikation (journalister, PR-konsulter, politiker). Men det är rimligen ett problem av övergående art. Plattformen kommer givetvis att bli mer tillgänglig över tid.
Sedan är det givetvis så att Clubhouse liksom andra sociala plattformar på internet inte är ett offentligt torg där någon egentlig yttrandefrihet råder. Det är en privat plattform som i första hand har skapats för att generera förmögenhet till skaparna och dess investerare.
Och när dessa ska monetariseras Clubhouse kan det innebära många av de saker vi lärt oss ogilla med andra plattformar dyker upp även där. Algoritmer som styr oss till det algoritmerna tror vi ska vara intresserade av (och som genererar inkomster). Annonser. Betaltjänster som låser in vissa samtal. Försäljning av de data vi delar med oss av. Och så vidare.
Men än så länge känns det format som Clubhouse har väldigt hoppfullt för oss som hoppas på en renässans för studiecirkeldemokratin. Människor möts i samtal. Nyanserna i rösterna framträder tydligare än i Twitters korthuggna och medvetna missförstånd.
När Olof Palme valdes till socialdemokratisk partiledare 1968 konstaterade han följande i sitt linjetal:
”Vi måste ständigt förnya vårt sätt att arbeta, i syfte att nå kontakt, väcka debatt, stimulera tankar och känslor. Under senare år har vi också inbjudit människor utanför rörelsen att vara med i vår diskussion. Och många har kommit. Vi måste alltid arbeta med öppenhet för att aldrig riskera att stänga våra sinnen för nya impulser i tiden. Vår uppgift blir att förena fasthet och konsekvens i partiets politik, klarhet när det gäller vad partiet i varje särskilt läge står för, med en stor öppenhet när det gäller idédebatten i våra led. Partiet skall på en gång vara ett instrument för att i praktisk gärning förändra samhället och öppna en mötesplats för idéerna.”
Det borde gälla fortfarande. 2021 kanske det kommer ske på Clubhouse?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Jag tipsade om den här i det första riktiga nyhetsbrevet för ett halvår sedan. Men eftersom den är så sevärd tipsar jag om den igen:
Det här är förmodligen en av de bästa dokumentärerna om fackligt arbete som gjorts. Det är en kanadensisk dokumentär om avtalsförhandlingarna 1984 mellan bilföretaget General Motors och det nordamerikanska bilarbetarfacket UAW:s kanadensiska gren. En förhandling som slutligen leder till att kanadensarna bryter sig ur Detroitdominerade UAW och bildar CAW istället.
Det är en nästan skrattretande mansdominerad värld som skildras. Det förekommer en kvinna i hela filmen (fackföreningsledaren Bob Whites sekreterare). Men å andra sidan kan man se Sam Gindin, min gamla lärare från tiden som utbytesstudent i Toronto, som då var fackföreningens chefsekonom.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.
Påtår på det?
Fredrik Jansson