🏛 Borde vi ställa fritidsgården mitt i byn?

Handlar kritiken mot fritidsgårdar om klassrädsla? Vad kan vi lära oss av folkrörelsemannen Bengt Göransson? Hur skapar vi noder i lokalsamhället?

God morgon!

Det har varit en vecka som gått i feberns tecken hemma hos mig. Men idag startar tävlingssäsongen för mitt Hammarby IF som ställs mot Dalarnas stolthet IK Brage i första omgången av Svenska cupens gruppspel. Jag har väntat så länge på just den här da’n! 💚🤍

Idag tänkte jag prata lite om fritidsgårdar.

---

Borde vi ställa fritidsgården mitt i byn?

I svallvågorna av rubrikerna kring Socialdemokraterna i Botkyrka har jag börjat fundera en del kring det här med fritidsgårdar. Inte för att frågan om de av ABF drivna fritidsgårdarna verkar ha haft särskilt central roll i den partiinterna konflikten. Utan mer för att jag från tid till annan har funderat på fritidsgården som fenomen och politisk reform och därför triggats igång igen.

Traditionellt har jag väl kunnat beskrivas som en försvarare av fritidsgården som fenomen. Inte minst för att jag har sett den som ett någorlunda tryggt rum där ungdomar tillsammans kan bli vuxna och experimentera med uttryck utan att vara allt för styrda och övervakade av vuxenvärlden.

Jag har sett på kritik mot fritidsgårdar som ett uttryck för en form av klassrädsla som tyckare med medelklassbakgrund känner inför den arbetarklasskodade fritidsgården. För den vars fritid under uppväxten präglats av uppstyrda fritidsverksamhet, eget rum och återkommande semesterresor blir det mer vildvuxna och ostyriga sammanhanget som fritidsgården utgör lite otäckt.

För det är ju så att det funnits ett inslag av normlöshet och flugornas herre över fritidsgården som kanske främst har lockat de med en mer rebellisk ådra. De som inte känt sig hemma i föreningsliv och inte heller vill sitta hemma med föräldrarna i TV-soffan. Fritidsgården har varit samhällets svar på det behovet och skapat ett kommunalt utrymme för det mellanrum mellan barndom och vuxenhet som är tonåren.

Dock är det ju så att både de som intagit min position och de som förskräckts av fritidsgården ofta har haft sina personliga erfarenheter av fritidsgården i en annan tid. För mig var exempelvis den tiden i slutet av 1980-talet och möjligen precis i början av 1990-talet. I en tid innan 1990-talskris och nedskärningsraseri i gemensamt finansierad verksamhet. En tid där de ekonomiska och sociala klyftorna var betydligt mindre än idag, och där de folkhögskoleutbildade fritidspedagogerna förmodligen var fler.

Jag plockar ner några böcker om och av den gamle kulturministern, ABF-ordföranden och folkrörelsesocialisten Bengt Göransson (1932–2021). Dels Lars Åke Augustsson och Stig Hanséns intervjubok Glad och förbannad: en bok om Bengt Göransson (2002), dels Bengt Göranssons egen essäsamling Tankar om politiken (2010).

I en passage hos Augustsson och Hansén säger Göransson:

”Första gången jag deltog i kampen för folkrörelsemodellen var när Hjalmar Mehr, som var socialdemokratiskt borgarråd i Stockholm, ville ha kommunala ungdomsgårdar. Mehr menade att föreningsägda ungdomsgårdar bara var till för föreningsungdomarna, och att han ville ha gårdar för de föreningslösa. Min tes var och är att de flesta föreningslösa är ganska oengagerade. Kommunen skulle alltså ta på sitt ansvar att möjliggöra för den oengagerade ungdomen att förbli oengagerad.”

Och i sin egen skrift skriver han på samma ämne:

”Civilsamhället, och i synnerhet den del av det som är idéburet och har folkrörelsekaraktär, mötte motstånd under den period då det starka samhället var ledord för välfärdssamhällets uppbyggnad. Ungdomsgårdar borde drivas av kommunen, inte av idérörelser. De senare kunde under 1950-talet bara få bidrag för att göra det om de förband sig att inte låta sina idéer prägla verksamheten. Inte bara politiska ungdomsorganisationer möttes med misstro utan också religiösa. Att det i realiteten medförde en omedelbar risk att verksamheten på ungdomsgårdarna fick karaktär av uppehållsrum för odlande av likgiltighet och stillastående var betecknande. Att många ungdomsgårdar, inte minst de kommunala, drabbades av drogmissbruk var inte förvånande, och när verksamheten på en sådan gård drabbades av en akut kris fick den idrottsförening, i vars styrelse jag satt, möjlighet att överta driften av gården med bidrag från kommunen. Genom att under ett år stänga gården för andra än idrottsföreningens egna medlemmar, som så att säga ’skolades in’ som stampublik, och därefter öppna den för all ungdom lyckades verksamheten vinna nya kvaliteter.”

Bengt Göransson gillade inte fritidsgården som politiskt fenomen. Förmodligen för att han i väldigt stor utsträckning var präglad av sin egen ungdoms folkrörelseideal, och på 1940-talet fanns inga fritidsgårdar. Om nu vissa ungdomar var mer intresserade av att bara hänga var det andra ungdomars sak att dra med dem på aktiviteter som i någon form kunde beskrivas som kroppsligt eller själsligt uppbyggliga. Och det var absolut inte kommunens sak att underhålla denna inaktivitet.

Och i någon mån kan ju även en fritidsgårdsförsvarare som jag hålla med Göransson. Inte minst för att folkrörelseidealet ligger mig varmt om hjärtat. Jag tycker som regel att det är bra om människor sluter sig samman och arbetar mot gemensamma mål. Och de samhällsförändringar som skett sedan jag själv besökte en fritidsgård för drygt 30 år sedan gör att jag nog tycker att vi ska omvärdera fritidsgården.

Även om frågan om gängkopplingar blev oproportionellt stor i Botkyrka så ska man heller inte blunda för att ”uppehållsrum för odlande av likgiltighet och stillastående” kan ha en viss dragningskraft för de som vill rekrytera de ungdomar som bara längtar efter att något spännande ska hända.

Till skillnad från Bengt Göransson tycker jag dock att det är en ganska bra idé att låta fritidsgårdarna vara kommunala verksamheter. Gärna i samarbete med föreningsliv och folkbildning. Men med ett kommunalt huvudmannaskap och förankring i lokalsamhället.

Vi skulle dock behöva fundera på vad fritidsgården ska vara och vilken roll den ska spela. Jag tror inte att det är särskilt kontroversiellt att säga att fritidsgården är viktigare i bostadsområden som i större utsträckning präglas av högre arbetslöshet, större trångboddhet och sämre kontakt med det omgivande samhället. Dessa utmaningar har blivit större under de senaste decennierna. Samtidigt som fritidsgården, liksom annan samhällsservice har blivit sämre.

Om en fritidsgård ska spela en positiv roll i ett lokalsamhälle måste det vara något mer än ett biljardbord, en Play Station och en nedsutten soffa. Det måste också vara en plats för aktivitet och kreativitet. Och det måste vara en plats som fungerar som en nod.

Som jag ser det borde fritidsgården utgöra kärnan i något större som skulle kunna liknas vid ett folkets hus eller medborgarhus. Den egentliga fritidsgården ska fortfarande kunna fungera som ”ett någorlunda tryggt rum där ungdomar tillsammans kan bli vuxna och experimentera med uttryck utan att vara allt för styrda och övervakade av vuxenvärlden”. Man ska kunna bara hänga med sina kompisar, men det ska också finnas förutsättningar för och uppmuntran till aktivitet, oavsett om det handlar om kulturell, politisk eller idrottslig sådan.

Det här kräver välutbildad och engagerad personal som aktivt arbetar för att göra fritidsgården till en plats där fler känner sig välkomna. Det kräver mer resurser. Och det kräver att man ger ungdomar möjlighet att påverka aktiviteternas inriktning.

Men man skulle också kunna få synergieffekter om det i anslutning till fritidsgården öppnades upp för mer organiserad föreningsaktivitet som riktar sig även till andra generationer. Medlemsmöten i föreningar, körsång, 50-årsfester eller vad det nu är folk kan tänkas lägga sin fritid på skulle kunna skapa mer liv och rörelse kring fritidsgården och knyta samman lokalsamhället.

Det är kanske dags att ställa fritidsgården mitt i byn?

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

📕 ’American Democratic Socialism’ Has a Proud, Diverse, and Inspiring History

Läsvärd recension av teologen Gary Dorriens bok American Democratic Socialism: History, Politics, Religion, and Theory (2021) som tar sig an den demokratiska socialismens historia och framtid i USA.

🎧 När Erik Gustaf Geijer avskaffade det svenska slaveriet

Eftersom jag när ett intresse för Erik Gustaf Geijer i synnerhet och Geijers tid i allmänhet så passar jag på att tipsa om det senaste avsnittet av podden En svensk tiger. Dock ska jag säga att jag inte är helt övertygad om att hans “avfall” var så drastiskt som det ofta sägs.

📕 From Bowling Alone to Posting Alone

Intressant essä i amerikanska vänstertidskriften The Jacobin som med utgångspunkt i statsvetaren Robert Putmans klassiker Bowling Alone från 2000 diskuterar den tilltagande ensamheten och hur det påverkar möjligheten att agera politiskt i allmänhet och socialistiskt i synnerhet.

🎵 Pacific

Jag snubblade över det här albumet med någon form av discolycklig japansk jazzfusion med dataspelskänsla från 1978 av en slump häromkvällen. Det är hursomhelst musikerna Haruomi Hosono, Shigeru Suzuki och Tatsuro Yamashita som jammar loss. Det är mycket vågljud också. Och det är den musik jag lyssnat på när jag skrivit det här numret av nyhetsbrevet.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara en kopp till? ☕

Fredrik Jansson