⛑ Borde vi ha krisplacering?

Ska Sverige vara ett preppersamhälle? Är det verkligen den militära beredskapen som ska prioriteras? Borde inte du ha en specifik uppgift i en krissituation?

---

God morgon!

Idag ska mitt Hammarby spela om en titel. Som Bajare är man inte direkt bortskämd med direkta guldmatcher. Men idag är det final i Svenska cupen och Bajen ska möta Häcken på hemmaplan. Och precis som vanligt i dessa tider kommer det ske inför i princip tomma läktare. Det är ju inte utan att jag börjar undra när jag ska få stå där på läktaren igen med tiotusentals andra och sjunga, skrika, skratta och gråta? Det är hursomhelst nervöst. Forza Bajen!

Det vore roligt om nyhetsbrevet nådde fler. Det går givetvis bra att vidarebefordra mejlet. Men annars finns det att läsa online om du vill sprida det via sociala medier.

Idag tänkte jag prata lite om att ha en samhällsberedskap för svårare tider.

Borde vi ha krisplacering?

För ungefär fem år sedan läste jag en intressant artikel i tidskriften Axess om det svenska totalförsvaret under kalla kriget som har stannat kvar hos mig. Författaren Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor på Försvarshögskolan) gör en gedigen genomgång om ett samhälle som förberedde sig för det värsta: om kriget kommer, som det stod i telefonkatalogen.

Där fanns givetvis den rent militära beredskapen. Vi hade ett riktigt värnpliktsförsvar där den absoluta majoriteten av svenska män upp i medelåldern hade en militär roll att spela i händelse av krig.

Efter att jag själv gjort lumpen i mitten av 1990-talet blev jag krigsplacerad. Det fanns ett specifikt mobiliseringsförråd i övre Norrland som jag skulle ta mig till om det beslutades om mobilisering. Efter något decennium kom dock en liten not från Överbefälhavaren som meddelade att jag (och antar jag, tiotusentals andra) inte längre hade ”tjänstgöringsskyldighet inom Försvarsmakten”.

Men det handlade inte bara om Försvarsmakten. Statliga bolag och myndigheter som SJ, Televerket och SAS hade både uppgifter och materiel som var anpassat för den roll de förväntades spela i en krigssituation.

Det fanns stora statliga beredskapslager med allt från olja till ärtor. I kombination med detta fanns ett näringsliv med lokala ägare med ett samhällsansvar och en roll att spela i totalförsvaret. Och det fanns en ledningsstruktur där civila och militära beslutsfattare samövade.

Jag minns att min reaktion på Neretnieks uppräkning var att hela samhället framstod som en prepperorganism. Så ser det inte riktigt ut längre.

Den allmänna värnplikten i reell mening har avskaffats. Tidigare statliga bolag har privatiserats och brutits upp. Beredskapslager har avvecklats. Näringslivet har centraliserats, globaliserats, och fragmentiserats. Beslut fattas någon annanstans och idén att en specifik verksamhet ska ha en specifik roll i en krissituation är inte längre närvarande. Det känns inte längre helt självklart att arbetsgivare ska vara jättepepp på att deras anställda försvinner från arbetsplatsen under några veckor för att de är reservofficerare eller vanliga repgubbar som kallats in för repetitionsövning.

Nu ska man ju konstatera att det finns ett visst intresse för dessa frågor igen. Under ett antal år har det funnits en bred politisk vilja att bygga upp försvaret igen. Och även om jag av principiella skäl förespråkar ett värnpliktsförsvar (det har historiskt funnits goda skäl för demokratiska socialister att se med skepsis på yrkesarméer) så måste jag säga att jag personligen kanske är lite skeptisk till att det är just försvarsmakten som behöver rustas upp (dock är det ju positivt att den socialdemokratiskt ledda regeringen har lyckats använda frågan som en hävstång i frågan om att beskatta bankerna i större utsträckning).

Ryssland har visserligen haft en aggressiv hållning till en del av de forna sovjetrepubliker som det gränsar till. Men en invasion av Sverige ser jag inte i korten under en överskådlig framtid.

Men även om kriget inte kommer så kanske krisen kommer? 

Vi befinner oss fortfarande i en pandemi, även om vi börjar se början på slutet. Den gjorde det pinsamt uppenbart att vår beredskap inte är god för att parafrasera Per Albin Hansson. Det saknades skyddsutrustning och planer för hur man skulle hantera en pandemi i äldreomsorgen. Det fanns inte tillräckligt med IVA-platser på sjukhusen. Det saknades kapacitet för testning och smittspårning. Inte minst blev underbemanningen i välfärden smärtsamt synlig.

Och när man framför allt i Stockholm ser hur privata skönhetskliniker fortsätter (och tillåts fortsätta) med sin verksamhet med allt vad det innebär av vårdpersonal, läkemedel och skyddsutrustning trots att sjukvården och äldreomsorgen skriker efter hjälp så undrar man ju vad som är fatt med krisberedskapen i det här landet?

Det är inte heller första gången på senare år som vi har sett en omfattande samhällskris. Sommaren 2018 drabbades Sverige hårt av skogsbränder och det blev ganska uppenbart att vi inte hade ett brandförsvar som var dimensionerat efter brändernas omfattning. Och det kanske man inte alltid kan ha heller. Skogsbränderna kunde bekämpas med hjälp av utländska brandmän, EU-gemensamma resurser, och inte minst hemvärnssoldater och frivilliga som på olika sätt bidrog till insatsen. 

Nu ska vi inte underskatta människors vilja att på frivillig basis göra sig tillgängliga i krissituationer. Hemvärnssoldater som hjälper till vid skogsbränder. Bönder som sprutar vatten med gödselspridaren. De som ställer upp och går skallgång med Missing People när någon försvunnit. Verksamheter som börjar tillverka skyddsutrustning till vård och omsorg. Laboratorier som ställer sin kapacitet till förfogande. Grannar som handlar mat till äldre i pandemins inledningsskede.

Den där känslan av att man som individ eller grupp måste göra en insats i en krissituation är något man ska ta tillvara på som samhälle. Men frivilligheten är också av en övergående art. Vi kan inte se på krisberedskap som något altruistiskt.

Kanske borde vi se det här från ett medborgarperspektiv? Att vi som medborgare har rättigheter som exempelvis innebär att vi skyddas i krissituationer. Men att vi som medborgare (och verksamheter i det här samhället) också har skyldigheter som innebär att vi har faktiska uppgifter som vi förväntas göra i krissituationer.

Det skulle kunna innebära något som påminner om det gamla värnpliktssystemet, även om det inte innefattar att den överväldigande majoriteten av en årskull förväntas göra ”lumpen” (alldeles oavsett vad man kan tänkas mena med det). Man skulle kunna tänka sig att det innebär att alla vuxna medborgares kunskaper valideras och att det matchas mot arbetsuppgifter som kan tänkas behöva utföras i olika typer av kriser. Och att det någon gång per decennium kallas in till repmånad.

För vissa blir ju en sådan validering enkel. Är du jordbrukare som äger en gödselspridare så blir din uppgift enkel att definiera om det är skogsbränder och det behövs sprutas vatten för begränsningslinjer. Detsamma om du är kock och det helt plötsligt finns en massa räddningspersonal som behöver tre mål mat om dagen. Eller om du är byggnadsarbetare, skogsarbetare eller något annat praktiskt. Och så klar om du har en vårdutbildning, men numera arbetar med något annat.

Den stora frågan är väl vad man ska göra med alla oss som saknar praktisk kunskap? Men det finns säkert något vi kan göra också. Inte minst om vi får träna på det då och då.

Någonstans i bakhuvudet har jag en berättelse om mobiliseringen under andra världskriget. Sveriges beredskap var inte god den gången heller, alldeles oavsett vad statsminister Per Albin Hansson påstod. Försvarsmakten hade avrustats under mellankrigstiden och de som skulle utföra olika uppgifter hade inte övats för dessa.

Men efterhand föll saker och ting på plats. I det här fallet tror jag att det handlade om en inspektion i Värmland vid norska gränsen. En liten grupp soldater hade till uppdrag att spränga en bro om tyskarna skulle få för sig att gå över gränsen. Inspektören (jag tror att det var en kunglighet) frågade soldaten som skulle utföra själva sprängningen vad han gjorde i det civila.

- Bergsprängare, svarade soldaten. I slutändan hamnade folk på rätt plats. 

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Are We Entering a New Political Era? | The New Yorker — www.newyorker.com

Intressant om hur den ganska unga vänstern påverkar reformagendan i USA med förslag om grön ny giv och hur den växt fram.

The Dignity of Labour - In Conversation with Jon Cruddas

Andrew Leigh, parlamentsledamot för australiensiska Labor samtalar med Jon Cruddas, parlamentsledamot för bittiska Labour om den senares bok The Dignity of Labour och om socialdemokratins kris och möjligheter.

Nyhetsbrev – Arbetet — arbetet.se

I början av veckan tipsade Arbetets nytillträdda politiska redaktör Daniel Swedin om förra veckans nyhetsbrev. Så det är väl inte mer än rätt att tipsa om Arbetets nyhetsbrev. Passa på att prenumerera för att få koll på arbetsmarknadsfrågor!

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska vi ta en kopp kaffe till?

Fredrik Jansson