Bekämpa gängbrott som Bielsa coachar fotboll
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Vi har verkligen sagt adjö till sommaren nu va? Jag brukar ha svårt att acceptera övergångar mellan årstider och är inte helt övertygad om att jag är klar med sommaren än.
Men den här brytningstiden mellan sommar och höst har ju ändå sina fördelar. Förutom att det är vackert när träden skiftar färg så innebär det ju att man kan börja klä på sig igen utan svettas bort. Man känner sig lite seriösare och intellektuellare när man inte längre lufsar omkring i shorts och t-shirt.
I veckan meddelade Socialdemokraterna att man flyttar fram nästa års kongress från maj till november. Skälet till det här uppges vara osäkerheten kring coronapandemin.
Om man vill vara mer kremlologisk skulle man kunna tänka sig att Stefan Löfven trots allt har fått skäl att omvärdera det besked han gav i början av året om att han "ser fram emot" att leda partiet över valet 2022 och att man flyttar fram kongressen för att få mer tid att förbereda för en efterträdare och göra en nystart efter att januariavtalets sista höstbudget är lagd?
Eller så kan man ju hoppas att partiledningen tagit sitt förnuft till fånga och vill förbereda ett ordentligt partipolitiskt policyprogram för jämlikhet med utgångspunkt i LO:s jämlikhetsutrednings Program för jämlikhet och den statliga jämlikhetskommissionens utredning En gemensam angelägenhet.
Den som lever för se.
Idag tänkte jag hursomhelst skriva lite om den gängbrottslighet som dominerar den svenska debatten. Samt lite om vad vi kan lära av en fotbollstränare.
Bekämpa gängbrott som Bielsa coachar fotboll
Egentligen är jag bara less på att allt i vår politiska debatt ska handla om brottslighet. Inte för att det är oviktigt, utan för att debatten är så enahanda. Man kommer inte ifrån att det verkar vara ganska många som bara är intresserade av att diskutera våldsbrottslighet om det kan användas som kod för invandring. Som att det gick att sätta ett enkelt lika med mellan flyktingvågen 2015 och gangstermord 2020.
Den huvudsakliga utvecklingen när det gäller våldsbrott och dödligt våld i Sverige är att det sjunker. Det handlar delvis om att sjukvården har blivit bättre på att rädda människor som råkat ut för livsfarligt våld. Men det handlar också om att våldet generellt har minskat i samhället.
För de flesta av oss är risken att råka ut för våld mindre idag än det hade varit för 20, 30 eller 40 år sedan. Det handlar i stor utsträckning om att vi lever annorlunda än förr. Vi dricker mindre starksprit och mer vin. Vi dricker oftare, men mindre per gång. Mycket av det dödliga våldet bakåt i tiden handlade om att en till den berusade gärningsmannen nära bekant slogs eller höggs ihjäl i hemmiljö under en helgkväll. Vi super mindre och slår därför ihjäl varandra i mindre utsträckning. Vilket ju är bra eftersom det gör de flesta av oss tryggare i praktiken.
Risken att råka ut för dödligt våld är generellt sett mindre i det segregerade mångkulturella Sverige än det var i det etniskt mer homogena folkhems-Sverige.
Dock är det ett ganska värdelöst svar på varför det som på modern svenska kallas ”skjutningar” har ökat på senare år. Även om det kan finnas liknande drivkrafter bakom den typen av våldsbrottslighet som den jag precis beskrivit. Någon har av någon anledning blivit kränkt och svarar med våld.
Det är svårt att bortse från att skjutningarna är en produkt av ett socioekonomiskt och etniskt segregerat samhälle. De äger framför allt rum i förortsområden som präglas av sämre skolresultat, mer trångboddhet, högre arbetslöshet, högre andel med försörjningsstöd och hög andel utlandsfödda, och de inblandade är i stor utsträckning präglade av dessa förutsättningar. När de dessutom ingår i mer eller mindre fasta nätverk som ger varandra understöd i konflikter och hämnas oförrätter som ens kumpaner drabbats av startar också våldsspiraler som kan ta sin ände med förskräckelse.
Men varför är skjutningar vanligare i Sverige än i andra jämförbara länder? Det har väl ingen några klara svar på. Men jag har några hypoteser.
Ett skäl kan ju vara så enkelt att det av någon anledning har blivit trendigt att ha skjutvapen i den här typen av kretsar i just Sverige. I Storbritannien finns det en omfattande diskussion om knivdåd som på många sätt verkar likna den debatt om skjutningar vi har i Sverige. Men av någon anledning så använder man alltså kniv i betydligt högre utsträckning än skjutvapen. Men i en situation där en börjar använda skjutvapen kommer behovet hos andra att skaffa skjutvapen att öka. Och så vidare. En olycklig snöboll som utvecklar sig till en ännu olyckligare lavin. Det behöver alltså inte vara annat än en slump att det ser ut så här just i Sverige.
Om det skulle vara en knivdominerande miljö skulle de i första hand användas för hot, i andra hand för att skada, och i tredje hand för att döda. Det är dock en brant uppförsbacke att flytta sig uppför. Det kräver mer av en individ för att faktiskt sticka en kniv i någon. Men mycket av användandet av kniv mellan kriminella skulle aldrig komma till allmänhetens kännedom och allmänhet skulle heller inte drabbas på samma sätt som i en situation med skjutvapen.
Har man å andra sidan skjutvapen är risken för att en situation eskalerar betydligt större. Man behöver inte vara i direkt närhet av sitt offer. Man kan skjuta mot exempelvis bilar och bostäder för att hota. Risken för omgivningen blir större. Och skjuter man är chansen betydligt större att situationen kommer till allmänhetens och myndigheternas kännedom.
Men en ökad förekomst av skjutvapen gör också att poängen med kniv minskar eftersom den som har kniv kommer i underläge i konflikt med någon med skjutvapen. Och då är det bättre att skaffa sig ett eget skjutvapen.
En annan anledning kan vara att det i större utsträckning kontantfria samhället förändrar strukturen på yrkesbrottsligheten i Sverige. För några decennier sedan var det värdetransportrån som alla yrkeskriminella skulle hålla på med. Var och varannan vecka rapporterades det om rån mot värdetransporter. Inte sällan av gärningsmän beväpnade med automatvapen. Och även om människor dödades även då så hade inte de kriminella samma incitament att mörda medlemmar i andra kriminella nätverk (om det inte var den typ av gängkrig som Hells Angels och Bandidos ägnade sig åt på 90-talet).
Idag är istället de yrkeskriminella i större utsträckning hänvisade till att agera på begränsade marknader, framför allt narkotikahandel. Vilket i sin tur ökar konkurrenssituationen mellan olika aktörer. Något som i sin tur kan leda till konfliktsituationer rörande marknadsandelar där skjutningar kan förekomma.
Om man nu ska föreslå några hypoteser.
Det är uppenbart att vi i Sverige fått en ganska utbredd gängbrottslighet. Just benämningen gäng kan föra tankarna till hierarkiska strukturer med namn och kännetecken. Här frammanar vi sannolikt framför allt en bild de nu etablerade Mc-gängen med sina västar och avdelningar, eller till och med amerikanska och italienska maffiafamiljer med en gudfader i toppen.
Det ger tyngd till de krigsrubriker som vi matas med dagligen. I de flesta fallen talar vi dock sannolikt om ganska lösa nätverk av vänner, bekanta, släktingar och kumpaner som samarbetar ibland och konkurrerar ibland. En värld där det finns lojaliteter, men där de inte är ristade i sten.
Men alldeles oavsett hur välstrukturerade de här nätverken är så utgör de ett hot mot de som lever i de områden där de agerar. Det är ett problem för vanligt folk om det säljs narkotika i trappuppgången. Det är ett problem för vanligt folk om den lokala matbutiken tvingas att slå igen på grund av hot, skadegörelse och stölder. Det är ett problem om vanligt folk känner sig otrygga när de ska gå hem från bussen. Det är ett problem om vanligt folk inte vågar låta sina barn leka oövervakat nere på gården. Det är ett problem om vanligt folk som har möjlighet väljer att flytta till lugnare områden. Det är ett problem att smågangsters skjuter på varandra på öppen gata.
Till vänster finns det ofta en tendens att bara se till strukturell ojämlikhet och sociala omständigheter när man tittar på brottslighet. Brottslingar är brottslingar för att de är fattiga och därför tvingade till brottslighet. Det är ju dock inte helt och hållet med verkligheten överensstämmande. Inte minst därför att det inte är helt ovanligt att även rika människor bryter mot lagen. Visst är det så att samhälleliga strukturer spelar roll. Men samtidigt är det givetvis så att det finns ett individuellt ansvar.
Varje gangster som springer omkring med en pistol i byxlinningen och narkotika i sin becknarväska har syskon, kusiner, grannar och skolkamrater som är uppvuxna under mer eller mindre identiska livsvillkor som inte blivit kriminella. De allra flesta som växt upp under samma omständigheter går upp på morgonen för att gå till jobbet eller skolan. De hämtar barn på dagis och de går iväg till fotbollsträningen. De lever helt vanliga svenssonliv. Det är inte så att man blir kriminell för att man växt upp i ett visst område. Även om viss typ av brottslighet är vanligare i vissa bostadsområden.
Till höger har man å andra sidan en tendens att tro att lösningen ensidigt är att straffen ska bli längre och hårdare. Som om varje brottsling gör en ”cost-benefit”-analys inför varje brott denne begår. I svallvågorna efter det att medlemmar ur ett kriminellt nätverk från Stockholm dömdes för mord i Danmark har dessa röster framför allt lyft fram att Sverige ska följa danskarnas exempel och ge extra hårda straff om gärningsmännen är medlemmar i en kriminell organisation.
Hur ska man då se på högre och strängare straff? Jag har ingen självklar position. Å ena sidan finns det lite som tyder på att den som begår brott drar sig för att begå brott för att straffen blir strängare. Det av den enkla anledningen att brottslingen inte räknar med att åka fast. Men å andra sidan innebär strängare straff att brottslingen plockas bort från samhället under längre tid. Och om vi utgår från att brottslingen kommer att återfalla i kriminalitet efter avtjänat straff och att kriminell aktivitet avtar med åldern så är det ju bra att dra ut på den tid han inte kan begå brott.
Vad gäller att ge en straffbonus för gängmedlemmar så är det ju uppenbart att andra rättsstater lyckas para ett sådant regelverk med en rättssäker process. Så det är väl knappast omöjligt att införa även i Sverige. Sedan kan väl jag själv känna en viss skepsis inför att man ska straffa sammanhang snarare än de reella handlingarna. Det är ungefär som när det gäller terrorbrott. Allt det man gör, som gangster eller terrorist, är ju redan straffbart. Och att bevisa medlemskap i nätverk som saknar medlemsmatrikel, uniform, namn eller gemensamma kännetecken blir lätt lite godtyckligt.
Men det stora problemet med rop på strängare straff är att de som ropar missar ett centralt problem. Alldeles för många av de grova brott som begås klaras aldrig upp. Det spelar ju ingen roll om vi har en strängare straffskala om inte de som begått brotten åtalas och döms för sina gärningar. Det vore alltså bättre att fundera på hur man överhuvudtaget klarar upp brott än vad man ska göra när man eventuellt klarat upp dem.
Men som sagt, jag har inget i sak emot att man inför strängare straff. Min empati för de som utsätter sin omgivning för hot och våld är begränsad. Det är inte den kriminelle det är synd om. Det är synd om de som måste leva i ett sammanhang där de inte är trygga.
Jag kan till och med kunna tänka mig att det är rimligt med automatisk utvisning efter avklarat straff för de som begått grövre brott (hur man nu ska bestämma vad det är) och har uppehållstillstånd. Inte för att jag tror att det skulle lösa alla problem eller att brottslighet på något grundläggande sätt skulle vara en etnisk fråga.
Men jag tycker man kan göra skillnad på vilket ansvar vi som samhälle har för de som är medborgare och de som inte är medborgare. Ett medborgarskap kan aldrig sägas upp ensidigt från en demokratisk stats sida. Men att ha uppehållstillstånd i ett land är att jämställa med att vara gäst i någons hem. Och om en gäst är stökig är det värdens rätt att säga att det är dags att gå.
Men om det skulle spela någon roll i sak vettefan. Jag tror inte det är något som är avgörande för om man ska komma tillrätta med den här typen av brottslighet. Istället tror jag att man ska låna lite idéer av den argentinske fotbollstränaren Marcelo Bielsa. Bielsa som precis tog upp Leeds United FC till engelska Premier League har nått något av en mytisk status på grund av den typ av fotboll som han vill att hans lag ska spela.
Bielsas fotboll handlar i korthet (och väldigt förenklat) om konstant koncentration, att bygga upp sitt spel bakifrån när man har bollen, att man har hög press på motståndarna när de har bollen, att försvarande spelare samarbetar för att stänga öppna ytor, att spelarna är flexibla i sina positioner och att man har spelare som kan improvisera för att skapa förändring.
Hur ska man då tolka den här liknelsen när det gäller bekämpande av gängbrottslighet?
Den ständiga koncentrationen kan översättas med att det inte kan handla om projekt. Det kan inte handla om tidsbegränsade kraftsamlingar utan om ett konstant arbete för att både förebygga gängbrottslighet och att lagföra de som faktiskt begår brottslighet. Inga projektpengar och spektakulära specialoperationer. Bara fullt fokus på att göra jobbet varje dag.
Att bygga upp sitt spel bakifrån får här vara analogin att förstå att man måste börja från början. Att se till att man har förutsättningarna för att ta nästa steg. Det går liksom inte att slarva i uppspelsfasen och tro att det räcker att vara kung i boxen. Det finns hundratals tillfällen då man kan fånga upp de som i slutändan blir gängkriminella. Man kan inte hoppa över de tillfällena och bli förvånad om man inte lyckas lösa problemet i slutändan.
Att spela med hög press, det vill säga att jaga motståndarna när de har bollen så de inte har något alternativ än att ge bort den, kan liknas vid en punktmarkering av gängkriminella. Men också om att vara på de som är på väg att hamna snett så de gör andra val på vägen.
Samarbete för att stänga ytor handlar om att olika samhällsaktörer måste samordna sina insatser för att komma åt kriminaliteten. Men också för att förebygga gängbrottslighet.
Att vara flexibel i sina positioner handlar väl om att de som har en specifik samhällsroll inte kan vara helt fyrkantig i sin roll. Ibland kanske en fotbollstränare måste vara en extrafarsa, och ibland måste väl polisen faktiskt vara fältassistent.
Att ha spelare som kan improvisera handlar om att vi måste ha de bästa lärarna, poliserna, socialsekreterarna, bibliotekarierna, fotbollstränarna och så vidare där utmaningarna är störst. De som kan tänka utanför boxen för att hantera en verklighet som är mer komplex än de förbestämda planerna.
Vi kan säkert behöva fler fängelseplatser och hårdare straff. Men vi behöver också ta ett helhetsgrepp redan från förskolan och framåt. Det framgår ofta i väldigt ung ålder vilka som kommer halka snett. Det är bättre att ösa in resurser från början för att slippa göra det i mycket högre utsträckning i slutändan. De som skriker på hårdare straff bör skrika dubbelt så högt om tidiga insatser för att komma till rätta med de barn och ungdomar som är i riskzonen att bli kriminella.
Vi behöver säkert både en folkräkning och ett avskaffande av EBO för att få grepp om vilka som bor var, svarta hyreskontrakt och för att minska den trångboddhet som riskerar att trycka ut ungdomar på gatan. Men vi behöver också en verklig bostadspolitik som gör att vi faktiskt kan bygga bort bostadsbristen. Gör vi inte det kommer inte heller trångboddheten att försvinna.
Vi behöver säkert fler poliser, ordningsvakter och fältassistenter på gator och torg. Men vi behöver också föreningsledare, idrottstränare, och vanliga vuxna som är en del av ungdomars vardag. Det är i civilsamhället vi blir medborgare, inte i kontakten med myndighetspersoner.
Vi behöver säkert ha myndigheter som ligger på gängkriminella som rabiessmittade illrar, som punktmarkerar dem och plockar av dem värdesaker och statusmarkörer om de har skulder hos kronofogden. Men vi behöver också mer resurser i skolan så att ingen elev hamnar mellan stolarna, och möjligheter för den med bristfällig utbildning att läsa på komvux och yrkvux för att ha tydliga alternativ till brottslighet.
För att ge några exempel.
Det finns sociala skäl till varför vi har sett en tillväxt i den här typen av brottslighet. Där har den gängse vänsteranalysen en poäng. Men det finns också ett individuellt ansvar hos den enskilde, och det kan behöva sättas hårt mot hårt. Där har högeranalysen en poäng.
Och i slutändan handlar det om ett upprätthållande av ett samhällskontrakt där samhällsmedlemmarna har både rättigheter och möjligheter, men också har skyldigheter gentemot samhället och varandra.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant text som, med anledning av att det sannolikt kommer vara så att delstatsförsamlingen i New York efter valet i höst kommer att ha den största socialistiska delegationen på hundra år, beskriver vad hände förra gången det fanns fem folkvalda socialister i församlingen. Det finns både skillnader och sådant som går att känna igen när man jämför de båda grupperna.
Redan förra veckan tipsade jag om en podd där ekonomi-historikern Erik Bengtsson talar om sin bok. Nu har jag också hunnit läsa boken. Det är en väldigt läsvärd och bred historik över ojämlikheten i Sverige under de senaste århundradena och vägen till att Sverige blev världens jämlikaste land. Bengtsson går i polemik med en nationalromantisk historieskrivning som gärna målar upp bilden av Sverige som den eviga jämlikhetens rike där den sociala demokratin har sitt ursprung i en jämlik bondedemokrati. Istället betonar Bengtsson arbetarrörelsen i komination med en socialliberal intelligensia och en kompetent statsapparat som avgörande för den jämlika samhällsutvecklingen under 1900-talet.
Jag är kanske inte den största vännen av musikaler. Men Hamilton har länge varit en Spotify-favorit för mig. Alexander Hamilton var en av USA:s grundlagsfäder. En föräldralös kille från Västindien som kommer till New York och gör sig ett namn i den amerikanska revolutionen för att sedan bli bland annat USA:s första finansminister och sedan till slut bli dödad i en duell med sin politiska rival Aaron Burr som vid tillfället var USA:s vice president. Sånt händer ju inte så ofta längre. Nu kan man se scenversionen på den nya streamingtjänsten Disney+.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Ska vi ta en kopp kaffe på det?
Fredrik Jansson