Är verkligen medborgarlön progressivt?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Ytterligare en vecka har gått. Själv har jag fyllt år, ungarna har haft "läslov" (verkar snarare vara iPad-lov) och pandemin rullar på. Att fylla år är ju trevligt även om jag kommit upp i en ålder där jag inte riktigt vet vad jag ska med ytterligare ett år till. Men det är ju kul att bli uppvaktad.
Något jag gjorde var dock att börja fundera på vilket liv jag hade hunnit genomleva om jag var lika gammal som jag är idag (46 år) vid olika tidpunkter under 1900-talet. Exempelvis:
Om jag hade varit 46 år vid Dagen D 1944 hade jag också varit 19 år vid ryska revolutionens utbrott.
Om jag hade varit 46 år under märkesåret 1968 hade jag istället varit 22 år vid Dagen D.
Om jag hade varit 46 år vid "9/11" 2001 hade jag varit 21 år när LO tog sitt beslut om löntagarfonder 1976.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det. Mer än att jag börjar bli gammal och att man sannolikt präglas i stor utsträckning av de omständigheter man levt sitt liv under.
I veckan meddelade regeringen att man ställer sig bakom den förändring av arbetsrätten som PTK kommit överens om med Svenskt Näringsliv istället för den så kritiserade LAS-utredningen. Det är ju inte oproblematiskt för en socialdemokratiskt ledd regering att gå vidare med ett förslag som LO har förkastat. Regeringskrisen är kanske avvärjd, men man bäddar ju för slitningar inom arbetarrörelsen.
För än så länge har vi inte sett några reella steg för att komma till rätta med de riktiga problemen på svensk arbetsmarknad, som hyvlingar och allmän visstid. Det vill säga det Socialdemokraterna gick till val på. Men den som lever får se.
Den här veckan tänkte jag dock prata lite om varför medborgarlön är en ganska problematisk idé.
Är verkligen medborgarlön progressivt?
Häromveckan publicerade de miljöpartistiska riksdagsledamöterna Rebecka Le Moine och Mats Berglund en debattartikel där man argumenterar för en statlig utredning om basinkomst (ibland refererad till som medborgarlön). Det är väl ganska symptomatiskt att det var ett förslag från just miljöpartister. Annars är väl frågan om basinkomst ganska död från vänster till höger i Sverige. Det finns säkert sina randiga och rutiga skäl till varför det är så just i Sverige. I många andra länder står den här frågan betydligt högre upp på agendan även i andra politiska traditioner.
Men det som fick mig att börja skriva det här var en tankekedja som satte igång när jag läste citatet:
”Det finns just nu 15 pågående projekt med olika typer av basinkomst, i bland annat Iran, Spanien, Sydkorea, Brasilien, Kenya, USA och nu senast även i Tyskland. För första gången ska Storbritannien testa basinkomst i Leeds, deras sjunde största stad.”
Vad är det egentligen för experiment som genomförs och under vilka premisser? Här är några exempel på några uppmärksammade projekt som genomförts i Europa:
Nederländerna: I Utrecht har man genomfört ett projekt där 900 personer som har socialbidrag ska få sin ersättning under lite olika förutsättningar för att se hur vilka effekter olika regelverk har på deltagarna. Det som kan kallas basinkomst här är alltså de som får socialbidrag utan motkrav.
Finland: 2000 slumpmässigt utvalda personer som var arbetslösa med arbetslöshetsersättning fick 560 euro i månaden utan motkrav under en tvåårsperiod.
Spanien: Det har införts något som kallas typ ”avgörande minimiinkomst” på mellan 461 och 1015 euro i månaden. Den delas ut till de som saknar ekonomiska resurser för grundläggande behov. Jag skulle nog kalla det en variant på den vi i Sverige kallar försörjningsstöd.
Italien: I Livorno har man genomfört ett projekt där de allra fattigaste familjerna har fått ett bidrag på ungefär 460 euro för att täcka grundläggande behov. Det verkar vara ett sätt att motverka avsaknaden av lägstalöner på arbetsmarknaden och arbetslöshetsersättning.
Redan i den här uppräkningen av experiment med basinkomst borde ett problem bli uppenbart. Även om de som argumenterar för basinkomst som regel talar om en generell reform som är tänkt att omfatta alla (vuxna?) medborgare eller invånare (miljöpartisterna skriver att deras ”vision är att alla ska garanteras ett stöd som går att leva på”) så är det sällan det man testar i experimenten. Det är aldrig experiment som riktar sig mot medelsvenssons som arbetar och det är aldrig så att man i experimenten kan tänka bort det omgivande välfärdssamhället.
Istället är det regelmässigt så att de som får bli försökskaniner redan har vad man skulle kunna kalla en arbetsfri inkomst från det gemensamma. Antingen genom att de har något som motsvarar det kommunala försörjningsstödet (”socialbidrag”) eller arbetslöshetsersättning. Skillnaden brukar vara att man i experimenten tar bort krav på aktivitet för ersättningen. Man måste helt enkelt inte söka jobb medan man får ersättningen.
Men det är som sagt inte det man säger sig eftersträva. För om det var det skulle det ju ha varit betydligt enklare att lobba för reformer som innebar att den som uppbär ersättning (a-kassa eller kommunalt försörjningsstöd) just slapp jobbsökarbeting, eller att de under en övergångsperiod skulle ha rätt till ersättningen även om denne har andra inkomster. Det kan ju visserligen finnas problem även med sådana lösningar. Men det är ju hur som helst inte det man eftersträvar.
Den arbetskritiska linje som gjort sig hörd under de senaste åren kan framstå som sympatisk. Med en omfattande arbetslöshet och en ökad effektivisering och automatisering borde det väl vara möjligt att använda produktionens resurser till att försörja människor utan krav på motprestation?
Men den argumentationen förutsätter till att börja med att man kontrollerar produktionsmedlen. Det finns knappast ett intresse hos multinationella jättebolag att avstå från sina överskott för att finansiera ett system som rimligen gör många människor mer oberoende av att göra tråkiga, tunga, smutsiga men nödvändiga arbetsuppgifter. Det är som sagt en sympatisk idé. Men på den här sidan av den socialistiska världsrevolutionen framstår den som orealistisk.
Ett alternativ till att låta kapitalet stå för kostnaderna för den är att man gör om de försäkringar, bidrag och transfereringar som finns idag till en medborgarlön där pengarna slås ut på alla medborgare utan krav på prestation.
Det skulle dock leda till att inkomstbortfallsprincipen – det vill säga att ersättning vid olycka sker i förhållande till den tidigare inkomsten –bryts upp. Det är svårt att se hur man ska kunna övertyga de människor som faktiskt arbetar om att de skulle ha ett intresse i att använda sina skattepengar för att finansiera en medborgarlön för de som av en eller annan anledning inte arbetar.
Inte minst om sjukdom eller arbetslöshet skulle innebära ekonomisk ruin när den som tidigare haft inkomst från såväl arbete som medborgarlön plötsligt ska klara hela sitt uppehälle på den senare.
Och hur mycket skulle det kosta? Låt oss göra ett litet räkneexempel. Om vi bara skulle utgå från de som hade rösträtt i riksdagsvalet 2018 (svenska medborgare som fyllt 18 år) så handlar det om ungefär 7,5 miljoner personer (här föreställer sig nog miljöpartisterna ett än bredare urval?). Om man ska bestämma en minimisumma som det går att leva på måste man nog egentligen gå betydligt högre än de knappa 11 000 kronor man får i studiestöd i form av lån och bidrag varje månad som student. Men för att göra det lite enkelt kan man utgå från att det är den summan som gäller.
Det skulle innebära en kostnad på 990 miljarder kronor per år. Det motsvarar hela statsbudgeten och ytterligare 50 miljarder kronor. Det kan man ju tycka är väl spenderade pengar. Men den som fattar det beslutet måste vara beredd att ta en hel del obekväma beslut om nedskärningar på områden som människor nog tycker är ganska centrala delar av det svenska välfärdssamhället.
I grunden innebär alltså en införd basinkomst även på en ganska blygsam nivå en total nedläggning av det svenska välfärdssamhället. Det skulle i sin tur innebära att de bättre bemedlade i samhället skulle använda sina nya extrainkomster till privata sjukförsäkringar, pensionsförsäkringar, avgiftsbelagda privatskolor och så vidare. Medan de som är fattiga fortfarande skulle vara fattiga, men utan en välfärdsstat att stödja sig emot. Det är ett ganska högt pris att betala för att några miljöpartister vill kunna förverkliga sig själva på andras bekostnad.
Och betalningsviljan hos de bättre bemedlade kommer sannolikt att sjunka när de börjar tycka att det är onödigt att deras inkomster ska ta ett varv runt staten innan de kommer tillbaka som basinkomst som de sedan ska använda för att köpa välfärd. Och då är de fattiga rejält illa ute.
Miljöpartisterna talar om basinkomst i termer av trygghet. Men faktum är att Sverige har en ganska bra modell för trygghet redan idag. Arbetslöshetsförsäkring om man bli arbetslös. Sjukförsäkring om man blir sjuk. Föräldraförsäkring när man har småbarn. Pension när man blir gammal. Och så vidare.
Det som är problematiskt är att ersättningsnivåerna ofta är för låga och – framför allt i fallet med sjukförsäkringen – att man kan bli utförsäkrad även om man fortfarande har de skäl man hade när man först började nyttja försäkringen. Men som regel ligger dessa försäkringar på nivåer som förmodligen överstiger varje form av möjlig basinkomst. Och att höja ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna skulle inte kosta mer än en bråkdel av vad en generell basinkomst skulle kosta.
Vad gäller trygghet på arbetsmarknaden så skulle vi behöva mer av den varan. Vi skulle behöva få bort allmän visstid och hyvlingar. Tillsvidareanställningar på heltid borde vara norm. Vi borde ha fler skyddsombud och arbetsmiljöinspektörer för att skapa förutsättningar för ett hållbart arbetsliv. Vi borde ha mer makt över våra arbeten. Vi borde sätta hårt mot hårt gentemot de som vill gigga oss ner i ett låglöneträsk. Vi behöver möjligheter att vidareutbilda oss och till ett livslångt lärande. Men inget av det blir verklighet med hjälp av en basinkomst.
Basinkomst är ett reformförslag som ofta kläs i progressiv mantel. Men i realiteten är det reaktionär politik där förespråkarna agerar nyttiga idioter åt de som absolut inte vill universella välfärdslösningar.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant intervju med Thomas Frank (som tidigare bland annat skrivit What's the matter with Kansas?) om hans nya bok om antipopulismen som politisk strömning i framför allt USA.
En väldigt stor del av mitt arbete som pressekreterare på Kommunal Stockholms län under våren handlade om äldreboendena Serafen och Berga. Det är lite hissnande med de flashbacks jag får av att titta på Uppdrag gransknings reportage om spelet om munskydden och hur fackliga förtroendevalda, och arbetsmiljöinspektörer slet för att ge Kommunals medlemmar det skydd de behövde när pandemin rasade som värst.
Min kamrat Daraka Larimore-Hall har tillsammans med sin gamle sociologiprofessor Dick Flacks startat en väldigt intressant podd som handlar om förutsättningarna för progressiv politik kring det Demokratiska partiet i USA. Daraka är vice ordförande för Demokraterna i Kalifornien och har lång erfarenhet av amerikansk och internationell socialdemokratisk politik. Man kan stödja podden på Patreon. Det verkar inte som att podden finns på alla plattformar än. Men den finns på Spotify i alla fall.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Ska det vara en kopp kaffe?
Fredrik Jansson