Är vår röda dröm grön?
Hur har socialdemokratin klarat av de senaste decenniernas samhällsomvandling? Kan en socialdemokratisk idétradition gifta sig med grön ideologi? Vilka konflikter kommer omfördelning utan tillväxt föra med sig?
God morgon!
Töväder. Det är ju inte så att jag blir jättepepp på slasket och gråheten som följer med att kvicksilvret klättrar upp över fryspunkten. Det kommer inte bli vår än, så det borde fortsätta vara vinter. Slask är överskattat.
På ett rent personligt plan skulle jag gärna se att vaccineringen kunde gå lite fortare. Även om jag trivs bra med att jobba hemma, börjar det bli jobbigt att sakna allt det som innebär att jag träffar andra än min kärnfamilj. Dricka öl med kompisar. Resa till andra länder. Gå på teater, möten och fotboll (gud vad jag saknar att gå på fotboll!). Allt det där som faktiskt gör oss till människor.
Idag tänkte jag skriva lite om socialdemokratins framtid (som om jag någonsin skriver om något annat!).
Är vår röda dröm grön?
Nu i veckan landade idé- och ekonomhistorikern Jenny Anderssons essä Vad kommer efter socialdemokratin? Tankar om 20-talet (Verbal förlag) i brevlådan. Den nätta, men explosiva skriften på knappt 60 sidor är nummer två i tankesmedjan Katalys essäserie och bygger vad jag förstår på några föreläsningar Andersson har hållit för s-föreningen Reformisterna (det är ju inte utan orsak jag ibland kommer på mig själv med att referera till Reformisterna som Katalys partipolitiska gren).
Det kan vara på sin plats att börja med att påpeka att titeln nog egentligen är lite missvisande. Det är egentligen inte något post-socialdemokratiskt projekt Jenny Andersson skissar på, och som varje god provisorisk utopi sträcker den sig sannolikt långt bortom 2020-talet. Men det är en intressant och tänkvärd essä som öppnar upp den socialdemokratiska idétraditionen mot framtiden.
Socialdemokratin – både i Sverige och utomlands – har drabbats hårt av de omfattade samhällsförändringar som vi sett under de senaste femtio åren. Omfattande strukturomvandlingar med avindustrialisering, globalisering, digitalisering och migration har förändrat grundförutsättningarna för den socialdemokrati som fann sin form under efterkrigstidens decennier av modernisering, tillväxt och stabilitet.
Det är knappast Andersson den första att uppmärksamma. Hon är inte heller den första att uppmärksamma att den tredje väg – med sin jakt på föreställda medelklassväljare och oförmåga att fullt ut förstå vad strukturförvandlingarna innebar av samhällskonflikter – som stora delar av socialdemokratin (med inledande elektoral framgång) slog in på under 1990-talet över tid har skapat problem som ibland tagit sig partiexistentiella uttryck (tappat stöd hos den traditionella arbetarklassbasen, pasokifiering och så vidare). Men det är grundläggande för att förstå socialdemokratins utmaningar i den tid vi lever i.
För medan socialdemokratin och arbetarrörelsen under efterkrigstiden kunde skapa majoriteter och kompromisser med andra samhällskrafter gör den fragmentering som vi idag ser i våra samhällen det mer eller mindre omöjligt att bygga hållbara majoriteter för att fatta långsiktiga beslut som är avgörande för vår överlevnad. Det gör att svåra frågor skjuts på framtiden.
Vilket är problematiskt när vi lever i en tid med ständiga kriser, globaliserad kapitalism och ändlig natur. Det finns saker att ta tag i om man säger så.
Frågan är bara hur vi hanterar en framtid där vi av rena överlevandsskäl kanske måste röra oss mot någon form av nolltillväxt? Den eviga tillväxten med dess möjlighet att relativt konfliktfritt omfördela resurser har varit en dominerande del av vad socialdemokrati är. Socialdemokratin som vi förstår den är ju trots allt ett barn av industrialism och modernisering.
Ett jämlikhetsprojekt i en sådant nytt sammanhang leder till väldigt uppenbara konflikter mellan det vi med ett klassiskt språkbruk skulle kunna kalla arbete-kapital. För om omfördelning av resurser inte innebär att (en mindre del av) överskottet ska omfördelas från de som har till de som inte har, utan istället handlar om att omfördela (makt över) kapital riskerar ju motståndet mot omfördelningen bli hätskare.
Och där är vi inte idag med en politik som inte riktigt klarar av att stå upp emot och ifrågasätta stora kapitalintressens rätt att roffa åt sig den helt överväldigande delen av våra samhälleliga resurser.
Jenny Andersson gifter med sina diskussioner om naturens ändlighet och nolltillväxt ihop det socialdemokratiska jämlikhets- och modernitetsperspektivet med en grön ideologi som tenderar att överskrida samtid och det antropocentriska. Det är – trots att socialdemokrater och miljöpartister ofta samarbetar – ideologiska storheter som ofta går på tvären med varandra.
Men det hela blir en intressant syntes eftersom socialdemokratin i klimatkrisen blir ofullständig då den är så tätt sammankopplad med en kapitalistisk ordning som präglats av industriell modernitet som går mot sitt slut. Här någonstans finns en utgångspunkt för den socialdemokrati som trots allt måste finnas för att göra kapitalismen uthärdlig.
I en passage beskriver Jenny Andersson det ständiga socialdemokratiska uppdraget:
”vad vi inte behöver är att gå tillbaka till en svunnen socialdemokrati, utan att se på dagens utmaningar och fråga, på vilket sätt de kan lösas socialdemokratiskt, och hur, med det krismedvetande vi måste tillägna oss, ett framtida socialdemokratiskt samhälle måste se ut.”
Och det blir väl någonstans det vi borde prata om snarare än mycket annat som i bästa fall får passera som socialdemokratisk debatt idag.
Nu är det väl inte helt säkert att det jag skrivit här fullt ut representerar det Andersson anser sig ha skrivit. Och det behöver det kanske inte heller? Det viktigaste med att skriva en essä är väl någonstans att väcka tankar hos läsaren.
Och essän är mycket tänkvärd. Möjligen hade läsupplevelsen blivit lite mer angenäm om det hade använts fler punkter och färre kommatecken. När meningar sträcker sig över hela boksidor och innehåller fem bisatser är det lätt att gå lite vilse i argumentationen. Men det är snarare en fråga för den som redigerat texten än den som skrivit den.
När jag lägger ifrån mig boken kommer jag att tänka på titeln till en av den socialdemokratiska konstnären Helga Henschens böcker från början av 1970-talet, Min gröna dröm är röd: en bok från motståndrörelsen. Även om det i en tid med a green new deal som huvudsakligt vänsterprojekt känns rimligare att vända på den och vara lite mer frågande, är vår röda dröm grön?
Sannolikt är svaret jakande. Den måste nog vara det.
Men en tanke som blir kvar hos mig är att jag – trots att jag kan känna identifikation och sympati både med den lite gråsossigt socialreformistiskt inriktade traditionalism som inte minst Reformisterna ger uttryck för, och den rödgröna provisoriska utopism Jenny Andersson skissar på i boken – ständigt kommer på mig själv med att rycka lite på axlarna till de trots allt ganska försiktiga progressiva riktningarna. Det känns inte tillräckligt för att komma tillrätta med de samhällsproblem som är av rent existentiell art.
Istället vandrar mina tankar och drömmar mot en demokratisk socialism som gör upp med hela den kapitalistiska samhällsordning som vi idag knappt kan tänka bort ens i våra egna hjärtevrår. En demokratisk socialism som visserligen är reformistisk, men också låter demokratins primat genomsyra alla mellanmänskliga relationer. Den ska jag försöka sätta mig ner och skriva om någon dag.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Det här är en spin off på en av mina favoritpoddar, Talking Poltics. Här diskuterar den brittiske historikern och statsvetaren David Runciman idépolitiska tänkare och idéer. Under februari har en ny säsong påbörjats där Runciman hittills har diskuterat Jean-Jacques Rousseau och ojämlikhet, Jeremy Bentham och utilitarianism, och Frederick Douglass och slaveri. Det är folkbildande och tankeväckande i ordens bästa mening. Jag länkar till Acast eftersom det är det poddverktyg jag använder. Men den finns förmodligen där poddar finns.
Kenan Malik är en av de klokaste rösterna i det sammelsurium som är hela den debattsfär som handlar om identitetspolitik, rasism och så vidare. Här diskuterar han den stundtals falska motsättningen mellan de som är "woke" och "unwoke". Eftersom Malik ofta är läsvärd kan det vara värt att prenumerera på hans blogg så att du få ett mejl när något nytt har publicerats (ungefär som ett nyhetsbrev!).
Jewish Currents har sakta men säkert utvecklats till min favoritkulturtidskrift. Och även om den här intervjun med författaren Sigal Samuel om hennes barnbok om en kvinnlig rabbin i 1600-talets Kurdistan faller lite utanför det jag brukar tipsa om så kan jag inte låta bli. Den verkar väldigt fin. Om jag förstår det rätt så är intervjun exklusivt publicerad i deras nyhetsbrev så passa gärna på att börja prenumerera på det.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.
Ska vi ta en kopp kaffe?
Fredrik Jansson