Är påven socialist?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Hösten fortsätter vara höst. Regn och rusk mixat med några fina höstdagar där man kan fokusera på guldsprakande träd snarare än gråa skyar. Men vad var det som Svante Foerster skrev:
"gråhet är vår arvedel: gråhet / är vår klasskamrat. / Grey is beautiful"
Fan tro't. Gråheten sätter sig på sinnet och tillsammans med coronapandemin och dess restriktioner hamnar man i ett dystert tillstånd. Det hela var onekligen lättare att hantera när det blev ljusare och varmare.
Rent politiskt är det väl dock ingenting som riktigt slagit hål på den mur som det allmänna skvalet utgör? Inget har känts som något som är riktigt. Vilka som åker med i Ebba Busch säpobil och att en fluga satte sig på den amerikanska vicepresidentens panna duger inte riktigt. Eventuella misstroendeförklaringar mot regeringen får vänta ett tag.
Vad kan då vara lämpligare än att lyfta blicken och för en stund diskutera himmelriket. Eller åtminstone skillnader mellan katolska och socialistiska solidaritetsbegrepp.
Är påven socialist?
Förra helgen publicerade påve Franciskus en så kallat encyklika (det är väl ett slags auktoritativt debattinlägg som ligger lite utanför påvens ”ofelbarhet”) med titeln Fratelli Tutti (ungefär Alla bröder). För den som följt ”Pappa Påvens” (som han kallas hemma hos mig) politiska uttalanden är inte innehållet särskilt förvånande. Texten är en kritik mot ekonomisk globalisering, nyliberalism och chauvinistisk nationalism, och en appell för öppenhet och kärlek till alla människor. Typ.
Texten som sådan kan man ha åsikter om. Det är uppenbarligen så att en påvlig encyklika är en helt annan genre än en politisk essä. Inte så att det inte kan förekomma axioma hänvisningar till äldre texter även i politiska skrifter (det gör det som regel). Men att mer eller mindre hänga upp hela sin argumentation på bibelberättelsen om den barmhärtige samariten blir lite tunt för en icketroende läsare.
Men just på grund av att Franciskus väljer att diskutera de ämnen han gör och gör de analyser av samtiden som han gör blir han intressant om man har hjärtat till vänster.
I Expressen skrev dessutom teologen och kulturskribenten Joel Halldorf nyligen att Aftonbladet kulturs vänsterorienterade podd Stormens utveckling visar på ”kryptokatolska tendenser” och ville visa på en rörelse mot katolicismen i vänsterintellektuella kretsar. Så ämnet ligger väl i någon mening i tiden?
Även om det väl också kan finnas en poäng i att påpeka att Halldorf i andra sammanhang gärna lyfter åsikten att politiska människor tenderar att politisera allt. Det kan möjligen vara så att han i egenskap av teolog tenderar att teologisera allt?
Därmed inte sagt att enskilda socialister inte tagit till sig åsikten att alla vägar i slutändan leder till Rom. Eller möjligen känner en hopplöshet inför en socialistisk strategis möjligheter och därför retirerar till en religiöst färgad samhällssyn?
För några år sedan skrev jag ett debattinlägg i den kristna tidningen Dagen som delvis rör det (länk till hela texten på Facebook):
”Den existentiella längtan efter samhörighet och gemensam identitet som identitetspolitik till både höger och vänster ger uttryck för är verklig, och den går inte att bara koka ner till en fråga om ekonomisk otrygghet. Den samhällsomvandling vi sett under de senaste decennierna med avindustrialisering, digitalisering och ökad migration har brutit ner gamla gemenskaper och identiteter utan att nya ännu har hunnit växa sig starka. Förmodligen har mänskligheten aldrig upplevt en tid som varit mer fragmentiserad.
[…]
En tid då det är lättare att föreställa sig apokalypsen än en samhällsordning som är väsensskild från den existerande globala nyliberala rovkapitalismen. Att just denna till synes ofrånkomliga samhällsordning med piska och morot driver oss mot ett överhettat helvete lättar inte den existentiella ångest som många, inte minst till vänster, känner.
För många, även till vänster, kan religionen vara en tröst och ett sätt att hantera denna existentiella ångest. Man skulle till och med kunna säga att det var det Karl Marx menade med sitt ofta missförstådda citat om religionen som ett folkets opium, att den är något smärtstillande i en värld som upplevs som hopplös. Men vänsterns och socialdemokratins existentiella svar kan inte vara religionen eftersom dess uppgift inte bara kan handla om att hantera symptom eller förbereda sig för paradiset, oavsett om det är beläget i himmelen eller på jorden.”
Men det var ett litet sidospår. Åter till påvens publikation.
När jag läser Franciskus text kommer jag att tänka på idéhistorikern Sven-Eric Liedmans fina lilla essäbok om solidaritet. Där lyfter Liedman på skillnaden mellan det katolska solidaritetsbegreppet som det har utvecklat sig i modern tid och det solidaritetsbegrepp som är gängse i socialismen.
”Fourier, Marx och Léon Bourgeois hade dragit en skarp gräns mellan [välgörenheten] och solidariteten. Nu utsuddades den gränsen. Den katolska teologins caritas, kärleken till nästan, ansågs komma till sitt renaste uttryck i omsorgen om de fattiga. En av Johannes Paulus’ företrädare kunde t.o.m. säga att ’mänsklig solidaritet saknar fast grund utanför den kristna caritas’.”
Om man ska uttrycka sig lite krasst kan man hävda att den nuvarande påvens solidaritetsbegrepp handlar mer om att tvätta de fattigas fötter än att socialisera skofabriken och se till att alla har skor efter behov.
I min bok Gemenskap & skötsamhet gjorde jag också samma distinktion som Liedman. I ett längre stycke skriver jag:
”Men vad menar vi när vi talar om solidaritet? Vad är det som präglar socialdemokratins syn på solidariteten? Det är inte ovanligt att man hör ledande socialdemokratiska företrädare tala om solidaritet i ordalag som antyder att det för dem innebär att man ska ta hand om dem som har det svårt, samhällets olycksbarn. Vi ska visa solidaritet med dem som är arbetslösa, sjuka och utslagna säger de. Man får känslan av att solidaritet för dem är något man gör mot andra. Att man är solidarisk om man köper ett exemplar av Situation Sthlm av en hemlös person i tunnelbanan, eller att Sverige är solidariskt med omvärlden genom att ha en viss nivå på biståndsbudgeten.
Men solidaritet är inte detsamma som välgörenhet. Välgörenhet handlar om envägskommunikation. Någon skänker något till någon annan och förväntar sig inget i utbyte förutom möjligen den andres tacksamhet. Det är ett solidaritetsbegrepp som existerar och det går givetvis att använda ordet på det sättet. Det är det sätt som religiösa organisationer oftast använder begreppet. När Frälsningsarmén håller sin gryta kokande är det med en sådan solidaritet. Men det är inte det som arbetarrörelsen har menat med solidaritet. Istället är det en solidaritet som snarare är besläktat med ett borgerligt välgörenhetstänkande. Och välgörenhet har väldigt lite att göra med socialdemokratins och arbetarrörelsens solidaritetsbegrepp.
Det solidaritetsbegrepp som burit fram socialdemokratin har istället handlat om ömsesidighet och tillit. En solidaritet som baseras på ömsesidighet är något helt annat än en solidaritet som handlar om att jag lägger pengar i en bössa på stan eller ger bort kläder som inte används längre till Stadsmissionen. Ömsesidigheten innebär inte att jag ger för att jag tycker synd om dig. Istället innebär det att vi tillsammans bidrar till solidariteten eftersom vi båda kan behöva den. Kanske inte idag eller imorgon, men någon gång kan olyckan vara framme. Ingen ger en tiggare en slant med baktanken att man själv kan vara tiggaren imorgon och då får tillbaka slanten. Såväl folkrörelsernas försäkringskassor som välfärdsstatens generella välfärdssystem har byggt på idén att alla bidrar, men också att alla kan få ut något ur systemet om de skulle behöva det. På så sätt är inte solidariteten annorlunda än vilken hemförsäkring som helst. Solidariteten har handlat om att bygga upp stabila försäkringskollektiv. Men för att det ska vara möjligt att bygga upp dessa försäkringskollektiv krävs det också att de som deltar kan lita på de andra. Ingen vill betala in till en försäkring om man misstänker att någon annan inte gör sin del och därmed lurar resten av gruppen. Det måste finnas en tillit i kollektivet för att det ska fungera.”
Den katolska (eller kristna) synen på solidaritet som påven ger uttryck för är alltså en form av välgörenhetstänkande som trots sina goda föresatser går på tvären med de idéer om ömsesidighet som varit bärande i arbetarrörelsens och socialismens syn på solidaritet. I den meningen är påven som de borgerliga välgörenhetstanter som sökte sig till slummen på Södermalm i August Strindbergs roman Röda rummet. Detta medan snickaren som möter dem får, om än lite grovkornigt, bli representant för en socialistisk syn:
”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”
Så är påven socialist? Nej, knappast. Det finns väl något som skulle kunna kallas vänster i hans resonemang, och på många sätt är det ett mer sympatiskt uttryck för katolicism än det som många av hans företrädare har stått för. Men socialist är han inte. För det saknar han den materiella grundsyn som man trots allt behöver ha för att vara socialist.
Hans vägkarta till det goda samhället är på många sätt både idealistisk och individuell. Han menar att alla människor var och en för sig i grunden är goda och att om alla bara ger uttryck för sin människokärlek kommer allt i slutändan bli bra.
För en socialist, åtminstone om man står på någon form av marxistisk grund, är det istället en grundsyn att olika människor, grupper och klasser har olika materiella intressen och att dessa intressen ofta står i konflikt med andras intressen. Samhällsutvecklingen avgörs av hur maktförhållandena mellan de olika aktörerna ser ut.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Innan Bernie Sanders vann borgmästarvalet i Burlington, Vermont (och senare blev kongressledamot, senator, presidentkandidat och ålderman i USA:s nysocialistiska rörelse) försörjade han sig bland annat på att göra ljuddokumentärer om radikala händelser i amerikansk historia. Bland annat gjorde han den här dokumentären om Eugene V Debs som bland annat var presidentkandidat för Socialist Party under de första årtiondena på 1900-talet.
I veckan gick svensk folkbildnings nestor Gösta Vestlund bort vid en ålder av 107 år. Gösta var framför allt aktiv inom nykterhetsrörelsen, men var en kraft i hela det egalitära projekt som var svensk 1900-talshistoria. I den här intervjun från 2018 i nyktherhetsrörelsens podd talar han om sitt liv, folkbildning, demokrati och samhällsutvecklingen. Jag länkar till podden på Acast eftersom det är det poddverktyg jag använder mig av. Men podden finns rimligen där poddar finns.
Karin Pettersson och Georg Diez' podd har hetat lite olika saker under årens lopp. Nu heter den The New World och i det första (?) avsnittet diskuterar de den svenske filosofen Martin Hägglunds uppmärksammade bok Vårt enda liv (det engelska orginalet heter This Life) med författaren. Det är ett samtal om död, frihet och socialism.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Äh, nu har kaffet kallnat?
Fredrik Jansson