🔩 Är ideologiskt allierade generaldirektörer fel?

Är det så konstigt om SD vill vara med och utse myndighetschefer? Vad är poängen med att utse generaldirektörer med partibok? Hur gör man om man inte gillar utnämningarna?

God morgon!

Jag sitter som bekant i styrelsen för eminenta Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, och vi har ett specialerbjudande för lokalorganisationer (fackföreningsavdelningar, ABF-distrikt, partiföreningar och så vidare) som vill bli medlem hos oss. Om man blir medlem hos oss före 1 maj 2023 får man en bonusbok i form av Lars Olsson och Lars Ekdahls moderna klassiker Klass i rörelse: arbetarrörelsen i svensk samhällsutveckling. Läs mer här.

Idag tänkte jag prata om myndighetschefer och partiböcker.

---

Är ideologiskt allierade generaldirektörer fel?

Häromveckan meddelade Tidöregeringen att generaldirektörerna Carin Jämtin och Mikael Ribbenvik på biståndsmyndigheten Sida respektive Migrationsverket inte skulle få förnyat förtroende när deras förordnande går ut i maj. Det ledde till en del upprörda känslor på sociala medier bland personer som hade föredragit en annan regering. Inte minst därför att generaldirektörerna själva verkade flagga för att de ville sitta kvar.

Känslorna triggades igång än mer när röster inom Sverigedemokraterna började ge uttryck för att de borde få vara med och utse efterträdarna. Många såg plötsligt en omvandling av svenska myndigheter i ungersk riktning framför sig.

Huruvida regeringen måste blanda in Sverigedemokraterna när man utser de nya generaldirektörerna är en fråga för Tidölaget att avgöra. Rent formellt utses ju myndighetschefer av regeringen. Och där sitter ju, formellt, inte Sverigedemokraterna. Men å andra sidan har man ju ett samordningskansli med sverigedemokratiska tjänstemän i Regeringskansliet och ett inre kabinett bestående av Tidölagets partiledare. Så helt konstigt är ju inte Sverigedemokraternas krav.

Men alldeles oavsett är det faktiskt inte konstigt att en ny regering som skrivit nya regleringsbrev också vill utse nya myndighetschefer som man bedömer mer lämpliga och benägna att verkställa regeringspolitiken i praktiken. Personligen kommer jag förmodligen tycka att de som utses är mindre lämpliga. Men å andra sidan har jag inte heller röstat på något av Tidölagets partier.

När borgerligheten är i opposition brukar man också gå i opposition mot att socialdemokratiskt ledda regeringar utser myndighetschefer med socialdemokratisk partibok. Om man tror att borgerligheten i regeringsställning kommer agera på ett särskilt annorlunda sätt behöver man dock bara kasta ett getöga på den nyutnämnde landshövdingen i Stockholms län, Anna Kindberg Batra som tillträder i veckan.

Det finns helt enkelt skäl att utse partikamrater till myndighetschefer som sträcker sig bortom någon form av vänskapskorruption. Det handlar helt enkelt om att få igenom sin politik och på sikt omvandla samhället.

I min bok Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen (du kan ladda ner eboken gratis på länken) skriver jag bland annat följande om socialdemokratin och statsapparaten:

”Men när socialdemokratin kom till makten i Sverige var det uppenbart att man inte hade särskilt många allierade i statsapparaten. Rickard Sandler konstaterade exempelvis under sin tid som utrikesminister att:

Här i arvfurstens palats är jag och portvakten de enda socialdemokraterna. Alla mellan utrikesministern och portvakten i detta hus arbetar mot utrikesministern och mot portvakten. 

Socialminister Gustav Möller konstaterade vid flera tillfällen på 1940-talet att såväl polisen som andra delar av den offentliga förvaltningen kunde behöva ett tillskott av personer med anknytning till de stora folkliga rörelserna. Eftersom såväl Sandler som Möller var skolade marxister förstod de att statens klasskaraktär inte med automatik förändrades bara för att Socialdemokraterna vann val.

Ett intressant exempel på ett försök att kontra den borgerliga hegemonin i statsapparaten har statsvetaren Bo Rothstein beskrivit i sin doktorsavhandling, Den socialdemokratiska staten. Där kan man se att den socialdemokratiska regeringen i och med etablerandet av Arbetsmarknadsstyrelsen 1948 fastslog att man inte skulle ställa upp formella krav på kompetens vid rekrytering. Gustav Möller lär vid ett tillfälle ha sagt att förekomsten av teoretisk utbildning bör dock självfallet icke betraktas som ett minus. Denna medvetna strategi innebar att en betydande del av personalen hade en bakgrund som förtroendevalda i fackföreningsrörelsen. I Arbetsmarknadsverket (där bland annat Arbetsmarknadsstyrelsen ingick) fanns det ett markant inslag av LO-bakgrund bland de som rekryterades till chefspositioner. I slutet av 1960-talet hade minst nio av verkets länsarbetsdirektörer facklig bakgrund och i början av 1980-talet var samtliga länsarbetsdirektörer medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Vid Arbetsmarknadsstyrelsens aspirantutbildningar fanns det ett tydligt drag av ideologisk skolning om arbetsmarknadspolitikens roll i det socialdemokratiska samhällsbygget och dessutom genomfördes ideologiska sommarkurser.

Ute i landet byggdes det upp en välfärdsbyråkrati för att hantera inte bara arbetsmarknadsfrågor, utan även exempelvis socialförsäkringar, bostäder och den kommunala välfärden. Denna kader av stats- och kommuntjänstemän rekryterades i betydande utsträckning från folkrörelserna och det innebar att tusentals funktionärer i folkhemsregimen hade nära och personliga band till socialdemokratin och därför även i stor utsträckning fungerade som socialdemokratiska rörelseintellektuella.”

Det är inte konstigt om borgerliga politiker och ideologer vänt sig mot detta. Men politik borde rimligen handla om att förändra samhället i grunden och i en riktning man sympatiserar med. Det är därför inte i sak konstigare om moderater och sverigedemokrater vill göra detsamma när de har chansen. Det stora problemet från socialdemokratiskt håll är egentligen inte att det sker. Det stora problemet är att socialdemokratin under lång tid har haft alldeles för vag idé om vad man vill göra med samhället.

Men om man tycker att en regering utser fel myndighetschefer så är botemedlet enkelt. Ha en tydlig idé om vilken politik man vill driva. Vinn val. Ta regeringsmakten. Författa ett tydligt regleringsbrev till den aktuella myndigheten. Och ja, utse en myndighetschef som förstår att omvandla de politiska intentionerna till praktik.

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

📕 Identity, Partisanship, Polarization – How democratically elected politicians get away with autocratizing their country

Intressant rapport från den tyska socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich Ebert Stiftung om polarisering och auktoritära hot i sju europeiska demokratier (däribland Sverige).

🎧 Kampen om makten på jobbet

I Dagens arbetes historiepodd diskuterar man frågan om demokratisering av arbetet och varför den frågan varit död i debatten i flera decennier.

📕 SPANING: Pratar vi för mycket stad och land?

Carl Melin på TCO:s tankesmedja Futurion gör en intressant spaning om hur klass och plats påverkar våra värderingar och hur vi röstar.

🎧 Revolutionsåret 1848

I senaste avsnittet av Bildningspodden diskuterar man revolutionsåret 1848 ur ett franskt, europeiskt och svenskt perspektiv och vilken roll det spelade för samhällsutvecklingen.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår? ☕

Fredrik Jansson