😎 Är det inte dags att få slappa lite mer?

Vad kan Kristi flygare hjälpa oss att se? Är vi något mer än produktionsenheter? Varför är det så självklart att vi ska jobba fem av veckans sju dagar?

God morgon!

Vi närmar oss sommaren med stormsteg, det är fyra dagar till juni och det är bara 25 dagar innan det är dags för mig att checka ut för semester. Med det kommer drömmar om att hinna skriva lite längre. Men det blir väl mest vila. 🌞

Idag tänkte jag prata lite om arbete och fritid.

---

Är det inte dags att få slappa lite mer?

Vi tillbringade förra helgen i vår stuga i Värmland. Solen sken. Jag köpte frukostbröd från det lokala bageriet. Det var vårflod i älven. Jag läste roman. Fåglarna kvittrade. Vi grillade. Ekorrarna hoppade mellan trädgrenarna. Jag slappade helt enkelt.

Det var möjligt eftersom vi lever i en kulturell tradition där man i några årtusenden har ansett att just förra torsdagen var årsdagen för en agiterande snickares återförening med sin frånvarande pappa (och att mitt kollektivavtal medger ledighet med lön på fredagen på grund av klämdag). Helgen blev fyra dagar i stället för två. Det var möjligt att för en gångs skull hinna vara i stugan några dagar i lugn och ro (det tar en stund att bila tur och retur mellan Fyrisån och Klarälven).

I samband med att jag åkte till jobbet på måndagen lyssnade jag på norska LO:s podd Rørsla där behandlade ett begrepp som blivit lite trendigt det senaste året, quiet quitting. Nu upplever jag kanske inte att avsnittet faktiskt handlade om just det. Snarare blev det ett program som handlade om att ha balans mellan arbete och fritid. Och att faktiskt bara arbeta på arbetstid. Fullt rimligt, inte minst på nordisk arbetsmarknad. Svara helt enkelt inte på mejl på kvällarna.

I stället upplever jag quiet quitting som något mer existentiellt. Varför ska jag koppla samman vem jag är som person med min arbetsplats eller arbetsgivare? I en artikel i The Guardian från september förra året konstaterar Maria Kordowicz, docent i organisatoriskt beteende vid University of Nottingham:

“The search for meaning has become far more apparent. There was a sense of our own mortality during the pandemic, something quite existential around people thinking ‘What should work mean for me? How can I do a role that’s more aligned to my values?’”

Och i en essä i The New Yorker från årsskiftet citeras en ung amerikansk ingenjör, Zaid Khan, när han säger:

“I recently learned about this term called quiet quitting, where you’re not outright quitting your job but you’re quitting the idea of going above and beyond … You’re still performing your duties, but you’re no longer subscribing to the hustle-culture mentality that work has to be your life. The reality is it’s not. And your worth as a person is not defined by your labor.”

I grunden handlar det om att vi ska arbeta för att leva snarare än att leva för att arbeta. Och det är ganska uppenbart att många som arbetade hemifrån under pandemin upplevde en bättre balans i livet (även om det förmodligen också fanns de som upplevde att de aldrig kunde lägga ifrån sig jobbet). Det finns något väldigt hälsosamt över att faktiskt se sig som något annat än en produktionsenhet.

Sedan kommer jag inte ifrån att jag kommer att tänka på spanjoren som obemärkt slutade gå till jobbet under sex år när jag hör begreppet quiet quitting. Det är ju något av en revolutionär hjälte.

Det får mig att tänka frågan om en allmän arbetstidsförkortning. Det är något som varit dött under lång tid. Eftersom mycket i debatten om förkortad arbetstid har handlat om sex snarare än åtta timmars arbetsdag kan man få intrycket av att ingenting har hänt sedan riksdagen beslutade om åtta timmars normalarbetsdag 1919. Det är ju dock inte sant.

När åtta timmars normalarbetsdag infördes var normalarbetsveckan sex dagar till skillnad från dagens fem dagar. Det fanns inte heller någon lagstadgad semester när åttatimmarsdagen infördes. Idag är den 25 dagar per år. Skillnaden mellan vad åtta timmars arbetsdag innebar för hundra år sedan och idag är en arbetstidsförkortning på 25 procent över ett år. Och det är bara vad lagen förpliktigar. I många kollektivavtal finns det ytterligare arbetstidsförkortningar. Det är exempelvis inte ovanligt med en arbetsvecka på 37,5 timmar och många har ytterligare semesterveckor. Och utöver det kommer sådant som föräldraledighet.

Men å andra sidan är Sverige ungefär tio gånger så rikt som när åttatimmarsdagen lagstadgades. Vi borde väl kunna ta ut mer av den produktionsökningen i ledig tid och självförverkligande?

Ledigheten över Kristihimmelsfärdshelgen fick mig att börja tänka på en gammal käpphäst jag har. Det vore rimligare att jobba fyradagarsvecka. Det vore till och med rimligare även om veckoarbetstiden var densamma som under en femdagarsvecka. Tre dagars sammanhållen ledighet kan framstå som utopiskt. Men samtidigt tror jag att många känner i kropp och själ hur mycket bättre man mår när man väl får chansen att vara ledig tre dagar i sträck. Du hinner släppa jobbet och vara helt fri från tankar på arbetsveckan innan den så vanliga söndagsångesten börjar tränga sig på igen.

Dock borde det så klart vara ännu rimligare att fyradagarsveckan följdes av en arbetstidsförkortning så att de kvarvarande arbetsdagarna inte blir längre. Den produktionsökningen vi har haft har gjort oss förtjänta av en faktisk arbetstidsförkortning. För produktionsökningen är i praktiken ingenting annat än att vi alla springer lite snabbare i det ekorrhjul som är vår vardag.

Vi har helt enkelt för lite sammanhållen tid att återhämta oss och leva de liv vi faktiskt vill leva. Vi borde arbeta för att leva, inte leva för att arbeta. Vem vet, vi kanske till och med skulle göra ett ännu bättre jobb då?

Som ett PS publicerades texten ”‘Can I just … rest?’: guilt, the four-day working week and what to do with the fifth day” i The Guardian för en vecka sedan. Det ligger i tiden

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

🎧 Talking Strategy with DSA Leaders

Intressant samtal med två veteraner inom den största amerikanska socialistiska organisationen, Democratic Socialists of America, om förutsättningarna för socialistisk aktivism och organisering i USA. Och om man ska vara rent krass så är väl poddvärdarna Daraka och Dick ännu mer veteraner inom DSA-sfären.

📽 Palmemordet: den stora mörkläggningen

En dokumentärserie som g(r)ottar ner sig i konspirationer kring mordet på Olof Palme. Den påstås bygga på journalisten och deckarförfattaren Stieg Larssons efterlämnade arkiv och så väl sonen Joakim Palme som grötkonnässören Lena Andersson deltar. I skrivande stund har två delar släppts.

🎧 Är det sant att Sverige inte har råd med välfärd?

Intressant samtal i vänstertidningen Flammans podd med statsvetaren Niklas Altermark som kommer att leda ett utredningsprojekt på tankesmedjan Katalys framöver.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara påtår? ☕

Fredrik Jansson