🤮 Är bra opinionssiffror dåliga nyheter?

Är det värt att hurra över bra opinionssiffror? Varför är partiledningar fega? Kommer oförmågan att se nederlaget göra det svårt för socialdemokratin att göra omprövningar?

God morgon!

Då är det äntligen december (och andra advent gubevars). Vi kan lämna november bakom oss. Lagom mycket snö på det här så ska nog den riktiga julkänslan börja infinna sig. Årets julkalender känns ju för övrigt också riktigt lovande.

Idag tänkte jag prata lite om att socialdemokratin måste erkänna valförlusten och äga den.

Är bra opinionssiffror dåliga nyheter?

Nu i veckan har det presenterats några opinionsundersökningar som lett till muntra miner bland socialdemokrater. I tisdags publicerade DN/Ipsos en undersökning där Socialdemokraterna fick 34 procent samtidigt som man tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle vara på gränsen att få ihop en majoritet i riksdagen om det hade varit valresultat.

I torsdags kom sedan SCB:s försmak på den stora partisympatiundersökningen för november 2022 där man frågat vilket parti man skulle ha röstat på om det var riksdagsval idag. Och även där gick man fram starkt jämfört med valet. Socialdemokraterna fick 34,6 procent.

Är då dessa opinionssiffror bra eller dåliga nyheter för socialdemokratin? Jag lutar nog åt att det är det senare. Jag tror nämligen att stigande opinionssiffror i dagsläget sätter käppar i hjulet för en självrannsakan och politisk nystart som socialdemokratin behöver göra.

Varför tror jag då det? En stor anledning är den socialdemokratiska partiledningen är feg. Det är förmodligen något som ligger i alla partiledningars natur och är nog inget som är specifikt utmärkande för just Socialdemokraterna. Om man upplever att det går bra i opinionen är man som regel inte särskilt benägen att gunga båten överdrivet mycket. Man sitter stilla, hoppas på det bästa och vill inte reta upp någon i onödan.

Det här förstärks också av det narrativ som Magdalena Andersson har försökt sätta om att riksdagsvalet 2022 var en framgång eftersom partiet gick fram med 2,1 procentenheter och sju riksdagsmandat. Att man samtidigt förlorade regeringsmakten anses mer ha att göra med att samarbetspartierna gick så dåligt.

Men som jag skrivit förr var inte valet någon framgång. De fem senaste valen är de fem sämsta valresultaten som svensk socialdemokrati har gjort i demokratisk tid. Det var ingen framgång och det är något man måste kunna erkänna och äga för att komma vidare. Varför gick det så dåligt i valet? Varför har det gått så dåligt i de fem senaste valen?

För socialdemokratin präglades det senaste valet av två socioekonomiska tendenser. Å ena sidan gick det bra för partiet bland tjänstemän. Enligt SVT:s Vallokalsundersökning är det 32 procent av tjänstemännen som röstade på Socialdemokraterna. Det har tagits som ett bevis för att socialdemokratin har medelklassifierats.

Men det är egentligen inte helt korrekt. Snarare är det så att partiet har återgått till att ha det stöd man hade bland tjänstemännen innan Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna. I valet 2002 hade Socialdemokraterna lika stort stöd bland tjänstemännen som 2022 medan det däremellan var en svacka (som lägst hamnade man i valet 2010 då endast 20 procent av tjänstemännen röstade på Socialdemokraterna).

Å andra sidan gick det dåligt för Socialdemokraterna bland arbetare. Det var bara 32 procent av arbetarna som röstade på partiet enligt SVT:s vallokalsundersökning. Det är en kontinuerlig minskning under de senaste 20 åren. I valet 2002 röstade 50 procent av arbetarna på Socialdemokraterna.

Det här brukar tas som intäkt från vad man kan kalla TAN-vänstern (förespråkare för en dansk modell, Blue Labour också vidare) att socialdemokratin måste inta en mer auktoritär och konservativ hållning i värderingsfrågor samtidigt som man blir aningen mer vänster i ekonomiska frågor. Detta för att locka tillbaka de grupper av vita arbetarklassmän som idag röstar på Sverigedemokraterna.

Men de som gör den här analysen tenderar att ha skygglapparna på när de reducerar arbetarklassen till etniskt svenska män i blåställ boende i bruksorter. Socialdemokratins tapp i arbetarklassen över tid är inte bara en fråga om den här gruppen. Tappet har skett i hela arbetarklassen. Män och kvinnor. Etniska svenskar och invandrare. I bruksorter och förorter.

Det duger inte med kulturkrig för att vinna tillbaka dessa grupper av den enkla anledningen att ett kulturkrig i stor utsträckning bygger på att ställa dessa grupper emot varandra. En stor orsak till att man vänt socialdemokratin ryggen är att man känt ett missnöje med materiella frågor.

Varför är det så svårt att få en läkartid? Varför går bussarna så sällan? Varför är det så svårt att få en tillsvidareanställning i välfärden? Varför har det lokala myndighetskontoret lagt ner? Varför är vägunderhållet så eftersatt?

För att jag smidigt ska kunna ta mig till jobbet måste tågen gå som de ska. Inget blir bättre av att jag riktar min ilska mot medpassageraren som fick en sittplats.

Men varför skulle inte socialdemokratin kunna komma fram till detta ändå? Det är ju klart att man kan. Men ofta behövs det en katastrof för att våga tänka nytt. Och om man inte klarar av att erkänna katastrofen kommer man sannolikt inte heller klara av att tänka nytt. Ett exempel på ett parti som klarade av att tänka nytt var Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna.

I valet 2002 gjorde Moderaterna under Bo Lundgren ett katastrofresultat. Det var det sämsta valresultat partiet hade gjort på nästan 30 år. Under Fredrik Reinfeldts ledning omprofilerade man sig från att ha varit ett företagarparti till att vara ett parti för insiders. Man skulle värna välfärdens kärna. Man skulle hålla tassarna borta från LAS. Om du jobbade skulle du få en skattesänkning genom jobbskatteavdrag. Det var latmaskarna på utsidan – arbetslösa och sjuka – som med piska och morot skulle rycka upp sig genom försämringar i socialförsäkringssystemen. Det var en omprofilering som gav en fördubbling i väljarstöd på åtta år.

Här kan man passa på att jämföra med hur det gick för Socialdemokraterna under Reinfeldts första regeringsperiod (2006–2010). I förlustvalet 2006 fick Socialdemokraterna 35 procent av rösterna. Sedan hade man på grund av impopulära beslut av den borgerliga regeringen en starkt uppåtgående kurva under början av mandatperioden för att sedan sjunka under den senare delen av mandatperioden och slutligen landa på 30,7 procent och ytterligare en valförlust i valet 2010.

Den inledande uppgången handlade mycket om att de borgerliga försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen. Försämringar som också inledningsvis mobiliserade motstånd mot regeringspolitiken. Dock avtog den mobiliseringen när stora grupper inte kände av försämringarna i det egna livet samtidigt som de fick mer pengar i plånboken. Även det socialdemokratiska motståndet mot förändringarna avtog när man antog att man var tvungen att vinna medelklassröster för att ta tillbaka regeringsmakten. Faktum är att rädslan för att beskrivas som ett bidragsparti satt i länge. Förmodligen är det inte förrän pandemin som det börjat ändra på sig.

Rädslan för att ses som ett bidragsparti har gjort att man inte klarat av att återställa de socialförsäkringssystem som borde vara kronan på det socialdemokratiska välfärdsbygget. Inkomstbortfallsprincipen har tillåtits sjangsera och avslag och utförsäkringar har tillåtits fortsätta även under socialdemokratiskt ledda regeringar.

Men vi ser också den här rädslan i oförmågan att på allvar våga ta tag i marknadsskolan, i nödvändiga skattehöjningar och en förstärkning av välfärden. Ett av världens rikaste länder med starka statsfinanser beter sig i förhållande till invånarnas vardagsbekymmer som om man vore ett fattigt land.

Det är klart att det är skönt att gå in i en oppositionsperiod med goda opinionssiffror. Risken är dock att det blir lite som att kissa på sig en kall vinterkväll. En liten stund är det varmt och skönt. Men på sikt fryser det till och blir kallt.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Apans anatomi: Välfärdspartiet mot välfärden

Statsvetaren Niklas Altermark gästar podden Apans anatomi och pratar om hur Socialdemokraterna har undergrävt sig själva som välfärdsparti och därigenom valt en väg där de förlorade valet och stötte bort väljargrupper inom arbetarklassen.

Can Democrats Succeed in Rural America?

Rural Urban Bridge Initiative är ett progressivt initiativ för att hitta vägar för de amerikanska Demokraterna att återigen vinna val på landsbygden. Även om det är i ett amerikanskt perspektiv kan det finnas lärdomar att göra även för svenska aktörer.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår?

Fredrik Jansson