🪳 Älskling, vem krympte sossarna?

Är det nyliberalismen eller flyktingarna som fått arbetarklassen att vända socialdemokratin ryggen? Finns det annat som kan förklara det ideologiska klassröstandets minskande tendens? Vad göra åt det stigande missnöjets förväntningar?

---

God morgon!

Nu i veckan kom beskedet att livet kan återgå till någon form av normalitet om några veckor. Jag längtar framför allt efter att gå på fotboll med fulla läktare igen. Men också efter att försöka bli bättre på att umgås. Den här pandemin har verkligen gött min introverta sida. Något jag hoppas vi tar med oss in i framtiden är dock hemarbetet. Det har varit sanslöst skönt att slippa pendla, och den arbetslunk som hemarbetet innebär har varit en lisa för själen.

Idag tänkte jag prata lite om socialdemokratins minskande väljarandel och den svårgreppbara arbetarklassen.

Älskling, vem krympte sossarna?

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera replikskiftet i Arbetet mellan socialdemokratiska idétidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula och socialdemokratiska tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen om den ständigt återkommande frågan om socialdemokratin och arbetarklassen. Inte för att ämnet är ointressant att diskutera, men det där orrspelet som tupparna Moula och Suhonen ägnar sig åt är lite avtändande.

Men så letade sig Leonidas Aretakis, nytillträdd chefredaktör för Vänsterpartiet närstående Flamman in i leken, och då tänkte jag att jag kanske ska säga något också. Det har ju trots allt därigenom gått från att vara ett meningsutbyte till att bli en kulturdebatt gubevars.

Jag känner inget behov att ta ställning i tuppfäktningen. Men i sakfrågan ger jag mig gärna in. Är det nyliberalismen eller flyktingarna som gör att stora grupper av arbetarklassväljare har vänt Socialdemokraterna ryggen? Eller är det något annat?

På många sätt delar jag den punktlista över den politiska utvecklingen som Daniel Suhonen plitat ner. Den politik som följde av budgetsaneringen på 1990-talet var med största säkerhet ingen bra riktning för socialdemokratin (det tyckte jag inte då och det tycker jag inte nu). Sedan skulle jag hävda att nyliberalismen inte bara är frågan om riksdagsbeslut. Den politiska nyliberalismen samspelar också med faktiska förändringar i kapitalismen och samhället under det senaste halvseklet. Och när man talar om varför Socialdemokraterna har förlorat väljare till Sverigedemokraterna så blir förklaringen inte fullständig.

För om det bara var så att det var högerpolitiken som drivit arbetarklassväljare från socialdemokratin, varför har de inte sökt sig till Vänsterpartiet? Det gjorde man ju förut. 1998 gjorde Vänsterpartiet och Gudrun Schyman ett kanonval i budgetsaneringens svallvågor och svalde större delen av socialdemokratins jättetapp i valet (Socialdemokraterna backade med 8,9 procentenheter mellan 1994 och 1998) och tittar man tillbaka på resultaten i riksdagsvalen måste man konstatera att det socialistiska blocket var förvånansvärt stabilt under efterkrigstiden.

Socialdemokratin och kommunisterna/vänstern ligger fram till Fredrik Reinfeldts valseger 2006 på en gemensam väljarandel på mellan 48,2 (2002) och 53,1 (1968) procent om man undantar anomalin 1991 då man endast samlar ihop 42,1 procent av väljarna. Man kan nog med fog hävda att det ända in på 2000-talet var frågan om kommunicerande kärl mellan partierna. 

Det verkar inte heller som att det socialistiska blocket påverkades nämnvärt av att nya partier som Miljöpartiet och Kristdemokraterna etablerar sig i riksdagen. Om man bara ska utgå från valresultaten så är det som påverkat det socialistiska blockets storlek negativt Ny Demokratis inträde i riksdagen 1991, Moderaternas remake till valet 2006 (då det socialistiska blocket fick 40,9 procent), och att Sverigedemokraterna etablerar sig i riksdagen från 2010 (då det socialistiska blocket fick rekordlåga 36,3 procent).

I dessa tre val backar både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. (Något som är väldigt ovanligt under efterkrigstiden. Det sker annars bara vid valförlusten 1976, och från en väldigt hög nivå i valet 1985). Då kan man ju fråga sig vad Ny Demokrati, Nya Moderaterna och Sverigedemokraterna har gemensamt? 

Det är ju inte nittiotalskrisen för den var ju knappt en krusning på ytan ens när Ny Demokrati kom in i riksdagen, och när den väl började rasa åkte partiet ur i valet 1994 för att aldrig återkomma. (Det ska dock sägas att partiets egen amatörmässighet sannolikt spelade in där.)

Nittiotalskrisen och den efterföljande budgetsaneringen kan knappast heller vara den direkta orsaken till de nymoderata framgångarna 2006 eller att Sverigedemokraterna sedan kom in i riksdagen 2010. Det socialistiska blocket klarade ju av valen 1998 och 2002 relativt väl?

Men Ny Demokrati kom fram i en tid då migrationsfrågan var på tapeten lite som den varit på senare år. Från mitten av 1980-talet hade antalet asylsökande ökat och lagom till Lucia 1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att strama åt asylpolitiken efter att 20 000 bulgarienturkar dök upp i Sverige under årets andra halva. Och i ungefär samma veva som de valdes in i riksdagen hade Lasermannen påbörjat sin attentatsserie, och en våg av brandattentat som riktades mot flyktingförläggningar sköljde över landet.

Egentligen är det ganska underligt att Sverige stod utan ett uttalat nationalistiskt högerpopulistiskt parti i riksdagen under 16 år. Kanske är det så att det var Ny Demokratis snabba imploderande som avskräckte den svenska väljarkåren från sådana äventyr snarare än att dess värderingar blev frånvarande i väljarkåren? Sverigedemokraterna som i mitten av 1990-talet fortfarande förknippades med heilande och ölbrölande skinheads var ännu inte ett tillräckligt välorganiserat och rumsrent alternativ. Det var de 2010.

Men vad har då Fredrik Reinfelds nya moderater med detta högerpopulistiska skräckkabinett att göra? Så här i efterhand finns det en tendens att jämföra Reinfeldts regim med efterträdaren Ulf Kristerssons närmande Sverigedemokraterna. Ibland får man intrycket att moderater idag knappt kan ta sin mest framgångsrike partiledares namn i munnen utan att spotta och fräsa.

Fredrik Reinfeldt blir i jämförelsen moderatledaren som pratade om att ”öppna sina hjärtan”, föga mer än en socialliberal mes. Om man sedan lägger till att han lade LAS-motståndet åt sidan och pratade om att värna välfärdens kärna framstår han nästan som en kryptososse om man kisar tillbaka mot hans regeringstid.

Men då missförstår man det nymoderata projektet och varför det ändå lockade väljare även i arbetarklassen. För om den traditionella vänster-högerkonflikten i svensk politik lite hårdraget har stått mellan å ena sidan i bred mening arbetarrörelsen (med det socialistiska blocket som parlamentariskt uttryck) och å andra sidan svenskt näringsliv (med Moderaterna som främsta företrädare i riksdagen), så förändrade nymoderaterna spelplanen.

Det kom att istället utspela sig på en spelplan där insiders ställdes mot outsiders. Reinfeldts budskap var att du som har ett jobb, bostad och ordnade förhållanden inte hade något att frukta av de nya Moderaterna. För dig skulle inget ont hända, och dessutom skulle du få sänkt skatt. De som skulle sättas åt var bidragstagarna, de som var tärande snarare än närande. En hårdare politik skulle få latmaskarna att anstränga sig som alla andra. För att låna ett uttryck av Fredrik Reinfeldt så var det ett projekt för ”etniska svenskar mitt i livet”. Ett projekt som också kunde locka de arbetarklassväljare som kombinerade ett skötsamhetsideal med en auktoritär hållning. Och som kunde fungera som en mellanstation på vägen från socialdemokrati till sverigedemokrati.

Och att stora grupper i arbetarklassen har en mer auktoritär och mer konformistisk hållning har varit känt länge. Den auktoritära arbetaren har varit ett internationellt diskussionsämne sedan åtminstone 1950-talet. Det kan man konstatera när man läser sociologen Stefan Svallfors bok Klassamhällets kollektiva medvetande (2004), och det kan konstatera när man läser Maria Oskarson, Mattias Bengtsson och Tomas Berglunds (red) forskningsantologi En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik (2010) där exempelvis nedanstående matris över det ideologiska klasslandskapet finns:

Om man ska leta efter någon form av genomsnittlig arbetarklass på den politiska kartan borde man alltså söka med TAN-vänster i GPS:en. Och att politiska aktörer försöker använda sig av detta faktum är inte så konstigt. Finns det ett parti som på tillräckligt trovärdigt sätt talar till dessa kommer det också finnas väljare för ett sådant parti. I sin bok skriver Svallfors följande i avslutningen av kapitlet Klass och konformism: arbetarklassens mörka sida?:

”Dessa [extrema populistiska högerpartier i många av västvärldens demokratier] intar ofta en pro-välfärdstatlig hållning samtidigt som man drar skarpa moraliska gränser mot ’de främmande’. Detta är en kombination som emellanåt vinner uppslutning bland arbetare och lågutbildade. Den demokratiska vänstern tenderar istället att omfatta multikulturella och liberala värderingar i relation till minoriteter och livsstilar. Resultatet i detta kapitel och från annan forskning antyder att arbetarnas stöd för dessa vänsterpartier inte är på grund av utan trots vänsterpartiernas ställningstaganden i moralfrågor. Så länge som den demokratiska vänstern lyckas övertyga resurssvaga grupper om att deras materiella trygghet och levnadsvillkor säkras bäst genom att välja socialdemokratin, så förblir dessa väljargruppers moraliska hållning politiskt inaktiv. Men när dessa försök misslyckas, så kan andra politiska entreprenörer övertyga dem om att deras lojaliteter bör sökas på annat håll.” 

Men att vara ett politiskt parti handlar inte bara om att hitta en genomsnittlig väljargrupp man vill vinna och anpassa sig till dem. Socialdemokratin är inte bara ett intresseparti för arbetarklassen, även om det är en viktig del. Det är också ett idéparti som rimligen inte borde kunna dagtinga med den demokratiska socialismen hur som helst. 

Det är ju inte heller säkert att de arbetarklassväljare som faktiskt röstar på socialdemokratin värderingsmässigt är den där genomsnittliga arbetaren. För om man utgår från ett kollektivs genomsnitt så befinner sig som regel de faktiska människor som ingår i kollektivet på olika sidor av den föreställda mittpunkten. Det är ju så ett genomsnitt fungerar.

Om vi talar om arbetarklassen i Sverige så ser vi också att den på olika sätt är uppdelad på både längden och tvären. Vad en svensk arbetare röstar på beror inte bara på att denne är arbetare (även om det faktiskt fortfarande är en viktig parameter) utan också på sådant som kön, ålder, etnicitet, bostadsort och yrke.

Kommunals medlemmar som i större utsträckning är kvinnor, har utländsk bakgrund och har välfärden i blickpunkten röstar annorlunda än exempelvis Transport och Byggnads medlemmar som i större utsträckning är män med svensk etnicitet och som arbetar i sektorer som i konkurrensutsatts av arbetskraftsinvandring och transnationell lönepress.

Då väcks ju frågan om hur mycket man är beredd att gå de arbetarklassväljare som flytt till mötes om det innebär att man förlorar de väljare man faktiskt har i såväl arbetarklassen som i medelklassen? 

Jag har många gånger under året återkommit till Johanna Lindell och Lisa Pellings bok Det svenska missnöjet (2021) som jag tycker är en av de mest intressanta texter jag läst om läget i landet. När författarna gav sig ut för att fråga vad människor var missnöjda med blev svaren som regel ganska praktiska ting i vardagen. Bussarna går för sällan. Det är svårt att få en tid på vårdcentralen. Den lokala matbutiken har lagt ner. Arbetsförhållandena är dåliga. Vägarna behöver underhåll. Men när de sedan får frågan om vad som är orsaken blir svaret ofta invandringen.

Jag tänker att det skulle finns mycket att vinna för socialdemokratin att komma tillrätta med det vardagliga missnöjet. Mycket är dessutom relativt enkelt att lösa. Men det skulle sannolikt inte lösa allt. För många kommer problemet fortfarande att vara invandringen. Även om man lyckades fixa allt det som leder till missnöje går det inte att stoppa tillbaka katten i kappsäcken.

För samtidigt handlar inte socialdemokratins tillbakagång bara om vilken politik som förs eller inte förs. Vi har sett ett minskat klassröstande i Sverige över det senaste halvseklet som har mer strukturella orsaker.

I en intressant studie om socialdemokratins tillbakagång sedan början av 1970-talet listar statsvetarprofessorn Anders Lidström fem strukturförändringar som i stor utsträckning förklarar varför Socialdemokraterna tappat väljare sedan Tage Erlanders tid, ”den minskade industrisysselsättningen, ökande utbildningsnivån, ett stigande ekonomiskt välstånd, urbaniseringen samt minskningen av det sociala tryck som tidigare gynnade partiet i dess styrkefästen.”

Ett påpekande som jag särskilt fäste mig vid – mitt i allt det som ändå är ganska självklart – när jag först läste den var följande:

”När utbildningsnivån var låg skedde den första politiska socialisationen i hög grad i arbetslivet, genom mötet med äldre arbetskamrater, som kanske var fackligt engagerade och som ofta hade bestämda socialdemokratiska uppfattningar. Idag sker motsvarande socialisering i skolan, som i stället presenterar ett smörgåsbord av alternativa uppfattningar.”

Utbildningsväsendets utbyggnad och demokratisering har givetvis varit en stor seger för det socialdemokratiska samhällsbygget. Men förändrar man förutsättningarna i samhället förändrar man givetvis också de som finns i samhället.

Det är upp till politiska aktörer att förhålla sig samhället som det är, argumentera för de samhällsförändringar man vill se och försöka övertyga tillräckligt många väljare om sin sak att förändringarna går att genomföra. Men det måste nog ske i just den ordningen. Man börjar med samhällsanalysen och den provisoriska utopin, sedan samlar man en majoritet för sitt projekt. Man börjar inte med att leta efter ett projekt som passar en föreställd majoritet.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

The New New Deal? | The Nation — www.thenation.com

En sammanfattning av några av de välfärdsreformer som finns i den budget som Bernie Sanders och Demokraterna i kongressen försöker få igenom.

What happened to the Dutch left? | EUROPP — blogs.lse.ac.uk

En analys från i våras där statsvetaren Cas Mudde analyserar vad som har hänt med den nederländska vänstern, och framför allt socialdemokratiska PvDA. Texten är publicerad inför valet i mars 2021.

Hva slags Norge får vi egentlig med statsminister Støre? — agendamagasin.no

En analys inför stortingsvalet på måndag om vad en socialdemokratiskt ledd regering kan innebära för Norge.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Äsch, nu har kaffet kallnat!

Fredrik Jansson