🔥 300 000 sossar utan uppdrag!

Är partierna halvfulla eller halvtomma? Vad gör vi med de som kan tänka sig att göra sin demokratiska värnplikt? Vad ska ett folkrörelseparti vara i vår tid?

---

God morgon!

Tänk att vi redan är i mitten av maj. Jag har i veckan deltagit i mitt första styrelsemöte med Arbetarnas kulturhistoriska sällskap (har du blivit medlem än?). Det här kommer bli kul. Nu i veckan som kommer tickar jag in på under en månad tills det är dags för semester. Nedräkningen börjar. Jag längtar.

Annars är det väl bara att konstatera att vi alla är i väntans tider. Idag kommer Socialdemokraternas partistyrelse med stor sannolikhet ta ställning för svenskt Natomedlemskap. Och imorgon kommer med ungefär lika stor sannolikhet regeringen att ta det formella beslutet att ansöka om medlemskap. Jag är orolig för att den här hafsiga processen kommer att bita det politiska etablissemanget i röven.

Veckans låt är "All I Do is Think About You"av Tammi Terrell från 1966.

Idag tänkte jag prata lite om folkrörelsedemokratins förutsättningar.

300 000 sossar utan uppdrag!

I veckan presenterade Folkets hus och parker en undersökning på DN Debatt. Det var med dystra och alarmerande ordval som man talade om ”misstro mot politiker” och att ”sju av tio svenskar kan inte tänka sig att vara politiker”. Och det är ju deprimerande tänker man innan man börjar läsa själva opinionsundersökningen som ligger till grund för debattartikeln.

För det som presenteras där är inte alls så dystert som man skulle kunna tro när man läser de braskande signalorden. 19 procent av svenskarna skulle kunna tänka sig att bli politiker. Och siffrorna är högre bland de som är yngre än de som är äldre. Det finns ju dessutom uppenbara skäl till att pensionärer och de med osäkra partisympatier är överrepresenterade bland de som inte kan tänka sig att bli politiker.

Dessutom kan 57 procent av svenskarna kan tänka sig att engagera sig för att skapa ett tryggare och säkrare lokalsamhälle. 26 procent kan tänka sig att gå med i en organisation för att komma till rätta med det som är fel i samhället. 24 procent skulle kunna tänka sig att demonstrera och 14 procent skulle kunna tänka sig att gå med i ett politiskt parti för att göra detsamma.

Det finns en del annat i undersökningen också som är mer oroande. Inte minst bland Sverigedemokraternas (men också i ganska stor utsträckning bland Moderaternas) väljare finns det en misstro mot politiker och media. Den radikaliseringen är värd att ta på allvar.

Men det jag tar upp inledningsvis är knappast något som behöver signalera politikens och demokratins kris. Det man skulle kunna ta med sig från undersökningen är att väldigt många svenskar faktiskt skulle kunna tänka sig att ta politiska uppdrag och engagera sig i sitt lokalsamhälle. 19 procent av de röstberättigade i valet 2018 motsvarar över 1,4 miljoner människor. Det ska jämföras med den kvarts miljon som idag är medlem i ett parti i Sverige. Siffrorna i undersökningen är inte ett hot mot demokratin. Det är demokratins möjligheter som presenteras.

Om man bryter ner de här siffrorna på socialdemokratin så är det nästan 330 000 socialdemokratiska väljare som skulle kunna tänka sig att ta ett politiskt uppdrag. Efter valet 2018 har cirka 12 000 socialdemokrater politiska uppdrag. Och är det 80 000 medlemmar i partiet nu? Det finns utrymme att bygga folkrörelseparti här.

Men då kan man fråga sig varför de inte finns i partiet? Siffrorna tyder på att det finns fyra-fem potentiella socialdemokrater på varje partimedlem. Varför är de inte i partiet?

Det enkla svaret på frågan är väl samma svar som vid all medlemsvärvning till alla föreningar. De har inte fått frågan om de vill bli medlem. Alla som kan tänka sig att bli medlem kommer inte ta steget på egen hand. De behöver personer de litar på som kan guida in dem i det nya och okända.

Här kommer vi till en av mina käpphästar. Det spelar ingen roll hur många nya medlemmar man värvar om de inte får ett sammanhang att vara medlem i. Den som går med i ett parti kan göra det för att den vill lära sig mer om samhället och lära känna andra likasinnade. Och hen kan göra det för att hen vill hjälpa partiet till framgång och påverka partiets politiska riktning.

Idag är allt det här ganska svårt för den som går med i ett parti. Du hamnar kanske i en partiförening som har få medlemsmöten. Studieverksamheten går på sparlåga, och i den utsträckning den finns är den ofta ganska basic och hårt mallad för att passa alla (och på grund av det kanske inte passar någon).

Kampanjverksamheten är åtminstone i Socialdemokraterna väldigt fokuserad på dörrknackning vilket inte nödvändigtvis passar alla, och dessutom kan ha en hög tröskel för den nya medlemmen som inte känner att hen kan förklara och försvara partiets politik fullt ut. Och om man vill påverka politiken så kan man ju alltid skriva en motion. Men ofta är den praktiska politiken i realiteten utlagd på entreprenad till de som sitter på taburetterna.

Allt det här är sådant som jag tjatat om mängder av gånger i nyhetsbrevet. En folkrörelse måste ha folk i rörelse. Det måste vara en plats för möten och umgänge. Det måste finnas utrymme att diskutera både stora och små idéer, och det måste finnas en struktur där medlemmen känner att hens idéer kan leda till konkreta resultat. Det måste finnas arbetsuppgifter som även den som är helt ny känner sig bekväm att göra. Och man måste känna att ens medlemskap spelar roll.

Det sista är ju något som blivit aktuellt i och med den accelererande processen att ansluta Sverige till Nato. För någon som är socialdemokrat kan jag ju känna att min åsikt inte har varit så viktig i det hela. För ett drygt halvår sedan samlades den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg. Där var ett svenskt medlemskap i Nato inte på kartan och försvarsminister Peter Hultqvist deklarerade att ”det blir inga ansökningar om nåt medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering” och att ”jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process.”

I utrikesdeklarationen för knappt tre månader sedan sa utrikesminister Ann Linde att ”regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.”

Från partikongress i november till partistyrelsemöte i maj har partilinjen ställts på huvud. Och det enda jag som medlem i det enda regeringspartiet har fått i processen är möjligheten att lyssna på några säkerhetspolitiska seminarier där frågan om ett socialdemokratiskt ja eller nej till Nato inte ens har varit uppe på bordet. Och framför allt är det ju ingen som undrar vad jag tycker i frågan.

Nu tycker ju jag generellt att den här frågan har gått för fort. Det finns ingen egentlig anledning att vi måste söka medlemskap i Nato nu jämfört med om exempelvis ett år. Vi hade kunnat ha en ordentlig process. Vi skulle kunna ha en bred samhällsdebatt om Natomedlemskap i synnerhet och säkerhetspolitik i allmänhet. Vi skulle kunna ha en folkomröstning i frågan.

Men alldeles oavsett hade man ju kunna tänka sig att det socialdemokratiska partiet hade arrangerat en rådgivande medlemsomröstning för att ge partistyrelsen ett vettigt underlag om vad partiet tycker inför dagens beslut. Och här återkommer vi till det här varför 330 000 socialdemokratiska väljare kan tänka sig att ta på sig ett politiskt uppdrag samtidigt som det socialdemokratiska partiet bara har 80 000 medlemmar.

Vill man ha dessa sympatisörer som faktiska medlemmar måste man också vara beredd på att ge dem ett direkt inflytande över den politik som partiet ska föra. Här skulle rådgivande medlemsomröstningar kunna vara en väg att gå. Att sedan de som är valda att representera medlemmarna i slutändan fattar beslutet må så vara.

Men i en situation med krympande medlemssiffror och minskad folkrörelseaktivitet har man inte råd att lägga hela makten i famnen på ett mindre antal yrkespolitiker som i allt för stor utsträckning väljer varandra.

300 000 sossar väntar på uppdrag!

Bonus om opinionsläget

Jag fortsätter att hålla ett öga på opinionsutvecklingen krigs- och valårsvåren 2022. I veckan kom Sifos majundersökning (mätperiod 2-12 maj).

På det stora hela står opinionen stilla. Och Natofrågan verkar ännu så länge göra varken från eller till för partierna.

Den stora och avgörande förändringen i undersökningen är att Liberalerna efter partiledarbytet tar ett ordentligt kliv upp mot riksdagsspärren. Och om partiets opinionssiffror fortsätter ligga på den här nivån finns risken att kyrkobroder fyra procent börjar röra på sig. Och med Miljöpartiet stabilt under spärren räcker det med en liten ström av moderata väljare till Liberalerna för att det blå-bruna blocket ska samla en majoritet av riksdagens mandat efter valet.

Det vore ju kul om fler prenumererade på Nyhetsbrevet Sub Rosa. Det gör man här, helt gratis! Och om du gillar nyhetsbrevet får du gärna dela det i sociala medier.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

A Better Globalization Might Rise from Hyper-Globalization’s Ashes | by Dani Rodrik - Project Syndicate — www.project-syndicate.org

Ekonomen Dani Rodrik skissar på en ny och bättre världsordning som kan växa upp ur hyperglobaliseringens aska.

Elites have captured identity politics | Vox Conversations on Acast — play.acast.com

Intressant samtal med filosofen Olúfẹ́mi Táíwò om identitetspolitik, "woke capitalism" och vad som skulle vara konstruktiv politik för vänstern.

Kolvaktarens sånger - Album by Carl Norén | Spotify — open.spotify.com

Carl Norén har släppt ett nytt album med tonsättningar av Dan Andersson-dikter.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår?

Fredrik Jansson